Lång väg till Lidingö

Instabilitet med lite osäker orsak. Kan vara en kapselskada, ledband och/eller korsband. Sjukgymnasten lät
meddela att hon hade förståelse för mina problem att springa, "...med det där knät".
Å hur f-n gick det här till? Ingen aning faktiskt. Biter i faktumet. Surt.
Två veckor med sparsam belastning väntar. Därefter mer undersökning och nya tester.
Funderar över framtiden, som orienterare, som löpare. När kan det kännas bra igen? Kommer det kännas bra igen? Hur lång tid? Hur lång väg? F-n!
Vänder blad.
Fokusera på skidåkning, på stavgång, på rehab, på styrka. När knät vill vara med igen, då ska jag vara redo. När, inte om. När.
Höjer blicken.
Hur lång tid behövs för Lidingöloppsträning? Läste någonstans om en månads föreredelsetid per tävlingstimme. Tre månader, typ. 1 Juli. Säg midsommar. Till midsommar bör jag vara löpduglig. Till midsommar?
Tittar ut. Snö.
Långt till midsommar. Fem hela månader, över 20 veckor. Blir jag inte bra till midsommar blir jag nog inte bra alls. Det är klart att det kommer ta lite tid, men det har jag. Jag har tid att bli bra i knät och jag har tid att träning för Lidingö. Det kommer att gå, det kommer att gå bra.

På plus och minus

Nytt år och ny start. Är en inbiten nystartare vid det här laget så ett nyår piggar ju alltid upp. Trots ett tämligen uselt utgångsläge kan stora drömmar målas upp och ambitionsnivån höjas, aktiviteten följer därefter så långt motivationen tar en. Visst är det härligt!
Utgångsläget inför 2014 viskar om ett plus på vågen och ett minus på träningskontot. Det sägs ibland att man börjar från noll, men jag tror nog det här räknas som att börja från minus. Vet inte när jag var så här långt ifrån fysisk form senast. För ett och ett halvt år sedan var det mesta gott. Sprang AXA och den efterföljande höstsäsongen i orienteringsskogen, därefter skada. Rehab, alternativt, mer rehab och mer alternativt, genomförde Halvklassikern och höll mig flytande träningsmässigt, inte minst på Vansbrosimmet :-). Sedan kunde jag springa lite i slutet av sommaren och början av hösten. Tog det försiktigt och lugnt. Sprang Lidingö och det mesta pekade åt rätt håll... sedan kom knät, det högra, ömt och smärtande. Det var i början av oktober det. Motivationen dog, lusten tröt, själen tjöt och jag bröt... med träningen. Tänkte ta det riktigt lugnt och låta knät vila ut, men icke. Blev inte bättre...
Så där är vi nu. Ett par månader utan nån bra träning och ett knä som inte vill att jag springer. Har även känningar i höfterna som jag hade problem med under förra skadan.
Men, men... inte vara missfälld. Nu ägnar jag mig åt det jag kan. Jag går och rehabbar/styrketränar. Har precis börjat med detta i och med julledigheten men nu känns det rätt igen. Knät är fortfarande kasst men jag rör på mig i alla fall och förhoppningsvis ska rehabben ge resultat inom ett par månader.
Har även fått tid på Skövde Rehabcenter igen och ska dit den 15/1. Får se om Annelie kan ge mig en diagnos på vad det är som gör ont och vad jag kan göra för att bli kvitt det.
Hur det blir med Oblog under året låter jag vara osagt. Varje inlägg är en bonus...
Å, heja mig!

Startbeviset har kommit

Startbeviset för mitt deltagande i Lidingöloppet damp ner i lådan här om dagen. Den landade som en tydlig påminnelse om att loppet närmar sig. Det ska bli riktigt härligt att åka upp till tävlingen och delta i den här löparfesten. Planen är att åka upp under fredagen och sedan leta mig ut till målområdet bida, springa min runda och, efter att ha duschat och bytt om, glida runt lite på området och insupa atmosfären. Insupa, glädjen, spänningen och känslan av oövervinnerliga prestationer. Naturligtvis även följa huvudloppet en del och beundra de fantastiska löparna som utgör täten under en sådan här tillställning.
För egen del är jag fullkomligt lugn. 15 kilometer är visserligen längre, betydligt längre, än vad mina nuvarande löppass utgör, men samtidigt en sträcka jag sprungit otaliga gånger förut. Målet var från början uppsatt för att nå en viss tid, sedemera justerades målsättningen ner till att springa loppet utan smärtor. Även denna, tämligen måttfulla målsättning, räknar jag dock med att få överge. Smärtfritt går det inte. Inte än. På löppassen spänner det i hälsenorna, knorrar på hälbenet och smärtar i ett knä. Illa tänker du kanske. Men det tänker inte jag. Höfterna som hindrat mig från att löpa håller sig hyfsat i schakt och det är för mig en triumf i nuläget. De små krämpor som kvarstår kan jag springa med och delvis beror de säkert på min ambition om att springa i barfota skor och att lära mig springa på framfoten.
Det är också därför passen bara är mellan 4-7 kilometer, jag skyndar långsamt.
Men jag har faktiskt tävlat för första gången i år. Ställde mig på startlinjen vid årets Sprint DM i orientering. Banan mätte 2,5 km fågelvägen (knappt 3,5 löpvägen) och det var ett bra pass för min del. Det blev ett bra test för att löpa fort, löpa med kraft. Nåväl, så fort det nu kan gå med den kraft jag kan frambringa, men ändå. Nådde målet på 14.22 och hade då plockat 15 och de 16 kontrollerna utan problem. Fick nyttja femtontalet extra sekunder när jag lyckades läsa mellan 11-12 när jag bara hade stämplat vid 10. Så kan det vara. Får väl skylla på ringrostig orienteringsteknik. 14.22 räckte i alla fall till en fjärdeplats, 1.22 efter segraren. Det mest glädjande under den här tävlingen var att jag höll. Inga fler, nya, eller förvärrade skavanker. Kanon!
Dagens "slutligen"... Det här med skoval igen. Charlotte, löpcoachen avrådde från att springa Lidingö i barfotaskor och det kan jag nog också förstå att det skulle kunna klassas som oklokt. Men då jag inte ville falla tillbaka på att springa i mina löparskor så måste jag ju ha ett alternativ till. Något däremellan, mellan löparskon och barfotaskon. Så, just på Sprint DM, så var där en sportförsäljning som reade ut ett par Inov8 skor med lite mer sula, lite mer mönster, men ändå lätta och smidiga. Jag slog till direkt och sprang med dem i ovan nämnda lopp. Har tränat ytterligare en gång i dem och jag tror att det kommer bli kanonbra.
...och ikväll väntar ytterligare ett pass i "Lidingö-dojjorna", ska bli gött!

Barfotalöpning

Tillbaka på Oblog. Senaste inlägget i April. Augusti nu och mycket har hänt. Som deltagare i Minutmaning och Halvklassikern har jag bloggat en del under den här perioden på Funbeat. Bl a finns racereport från både Vättern och Vansbro där, om det kan locka till läsning :-).
Min Funbeatblog

Tänkte att jag skulle ge en update kring skadeläget. Det enda lopp som kvarstår i min halvklassiker är ju Lidingö 15k och då behöver man ju kunna springa lite. Och det kan jag!!!
Efter att ha varit skadad sedan oktober i fjol och kört diverse rehabprogram och besök hos kiropraktik och sjukgymnastik så känns det som det lättar nu. Jag kan springa igen. Inte snabbt. Inte så länge. Men det går!

Merrell road glove 2. Kan det vara rätt?

Vet inte om det är klokt, eller om det håller i längden, men jag har ställt undan mina löparskor och införskaffat sk "barfotaskor". 4mm sula, 0 mm drop. Osannolikt att det kan vara bra? Möjligen, men än så länge funkar det fint.

Så, just idag är jag stark... Äh, hyfsat hel och tämligen frisk iallafall. Har tränat och "rört mig" ganska mycket under den senaste månaden och planen är att fortsätta i den andan. Med sex veckor kvar till Lidingö är det främst kontinuitet som gäller. Kontinuitet och variation. Har också varit duktig med rehaben och ser inte någon anledning att sluta upp med den. Sätter inga mål för genomförandet på Lidingö utan nöjer mig med om jag klarar av att springa loppet smärtfri. Det hade suttit som en smäck!

Sex veckors träning kanske kan tyckas vara en begränsad och till det ska då läggas att familjen jag lever i har en stundande tvåveckorsvistelse i Spanien planerad, vilket jag alltså är inkluderad i. Ska bli härligt om än varmt. Hoppas innerligt att det ska funka med att träna en del och att jag kommer hem starkare än jag åkte.

Apropå styrka... jag är för vek. Mer styrketräning skulle göra mig, min kropp, och mina skavanker gott. (punkt)

Tennisbollen, höftens bästa vän?

Under veckan som gått har jag varit iförd träningskläder och löparskor/orienteringsskor vid inte mindre än fem tillfällen! Tre riktiga löppass, om än korta, och två "pass" med ungarna. Är jag hel och frisk nu då? Nej, inte på långa vägar. Vid samtliga tillfällen känns det rätt kasst, framförallt i höften, men även lite ont här och där. Till viss mån kan säkert "otränad" tillskrivas symptomen så därför känns det rätt ok ändå. Så när som på höften. Den oroar ordentligt.
Efter passet igår, eller egentligen under passet igår, kom jag emellertid på en ny idé. Eller ny, nä, en gammal idé som jag inte provat för höften. Att sitta på en tennisboll. Jag körde det vid något tillfälle för hundra år sedan eller så, kommer inte ens ihåg vad det var som strulade då, eller om tennisbollsmetoden funkade. Men nu griper jag efter alla halmstrån som finns, eftersom tiden börjar rinna ut, om det ska bli nått AXA. Så, väl tillbaka efter den 6,5 km långa (!) löpturen rotade jag fram ett par tennisbollar ur förrådet och körde igång. Det hela går alltså ut på att men egentyngd "punktmasserar" de ömmande zonerna. Ser nog rätt märkligt ut och det var stundtals rätt så smärtsamt. Resultatet då? Man ska ju inte ropa "hej", det har jag lärt mig vid det här laget, men det kändes som det gjorde mer nytta än skada så jag tänker fortsätta och se om det kan ge någon effekt på sikt. Drömmen är ju att kunna springa problemfri igen, så kan tennisbollar hjälpa till på vägen är de välkomna in i mitt liv.

Men varför sprang jag så mycket (många gånger) förra veckan? Jag får väl säga som det är, det lindrar mitt dåliga samvete för att jag inte cyklat. Alls.

Avslutar med ett par beslut.
Jag ska springa liten orienteringstävling på onsdag kväll (mest för kul)
Jag ska inte springa stor orienteringstävling på lördag/söndag
Jag kommer inte springa "spring för livet" den 1 maj
Jag kommer inte medverka på 10MILA den 4-5 maj
Jag kommer cykla HalvVättern den 9 juni (15 mil Racer)
Jag kommer "bada" Halvsimmet i Vansbro den 5 juli (1,5 km)

...och några obeslut
Jag funderar på att cykla Billingeracet den 11 maj (3,5/7 mil MTB)
Jag funderar på att cykla Cyclassic på Kinekulle den 25 maj (7 mil Racer)
Jag funderar på att cykla Tranrikesrundan den 2 juni (10 mil Racer)
Jag funderar på att cykla Oxtrampen på Kinnekulle den 6 juni (7 mil Racer)

Jag funderar också på att köra ett nytt Trailrunning äventyr ala Pilgrymmen/Vårgrymmen i maj fast lite nerskalat och med fokus på vackra Valle och lite kortare löpalternativ, typ mellan 8-18 km. Se exempelvis Vårgrymmen om du vill veta mer om vad det handlar om. Valle Trailtour 13....?

En snigel på höften

Jag misstänker att jag har fått en snigel på höften. Ni minns väl reklamen som Radiotjänst gjorde för att få fler att betala sin TV-licens. De som inte gjorde det fick något så otäckt som en snigel på ögat. Det är i alla fall så jag minns det.

Nu är frågan. Är det så att de som missköter sitt träningsupplägg över tid kan straffas med en snigel på höften? En elak ondsint snigel som sätter sig där och värker. Värker och vägrar att flytta på sig... Kan det vara så?

Jag ska inte påstå att jag har det dåligt just nu. Det mesta är egentligen väldigt bra. Det är bara den där höften som inte riktigt vill lira i samma lag som övriga jag. Vilket gör mig...hmmm...deppig.

Det är som om jag drabbas av träningsdepression när jag inte kan springa. Egentligen är det inget fel på motivationen, jag vill gärna träna, gärna fullt ut, gärna hårt, gärna länge, gärna allt. Men när jag sitter på testcykeln på badhusgymmet, eller kör styrka/rehab, blir jag inte glad, jag blir deppig. Jag vill ju inte vara där, jag vill inte vara hänvisad till viss typ av aktivitet. Vara begränsad. Jag vill vara frisk, hel och fri! Jag vill vara fri att springa/simma/cykla/"gymma" eller göra vad som faller mig in. Det är begränsningen i sig som stör.

Paniken och deppandet hänger sannolikt ihop med att orienteringssäsongen börjar i och med helgen. Mina förhoppningar om att delta är lika med noll. I princip har jag redan gett upp hela vårsäsongen. Det känns hopplöst tungt och tråkigt. I de mörkaste av stunder har jag även redan slopat AXA i augusti. Träningsdepression var ordet.

Men allt är ju inte svart. Jag rör på mig. Jag kör min rehab. Kanske inte i den omfattning som vore önskvärt, men jag har inte helt fastnat i soffan i alla fall.

Jag har också, någonstans, en tanke om framtiden för Minutmaning. Nästa race är Halvvättern och för detta behöver jag cykla en hel del. Det är ju inte riktigt min gren, om man så säger... Men jag har gjort en del förberedelser. Jag har lagat min cykel så att den nu är far-klar (kul om man vet vad FaR är...). Jag har också skaffat nya cykelskor eftersom de gamla faller isär, och dessutom skaffat nya cykelbrallor. De gamla cykelbrallorna var dåligt vadderade, de nya har rikligt med fluff. Min äldsta dotter konstaterade att byxorna hade inbyggd sadel...:-).

Och som om inte det vore nog. Genom minutmaning har jag också fått möjlighet att åka ner till Göteborg för att göra en del tester på cykel och få ett nytt träningsprogram. 10 april är inbokat, två månader före Vättern.

Så i all depp kring avsaknaden av orientering och löpträning så finns det i alla fall ljusglimtar kring den alternativa träningen, och som jag sa, allt annat är upp! Det är bara den där slemmiga snigel-jäveln...

Alltid ett "men"

Hektiskt. Så kan man sammanfatta nuläget. Ibland är det väl så i livet, allt tycks hända på en gång. Det är mycket på jobbet och har så varit den senaste månaden. Lyckades ändå klämma in en vecka i Funäs under vecka 7 och var där helt bortkopplad från jobb, blogg, internet. Ägnade mig åt familjen, skidåkning och en god bok. En härlig vecka, men... det måste väl alltid komma ett sådant. Ett men. Veckan avslutades med brutal pulkaåkning av den yngsta dottern, som lyckades krascha in i kusinen så illa att hon bröt överarmen. Så istället för att köra hemöver i lördags åkte familjen 23 mil norröver till Östersund för en operation. Väl där visade det sig att de hade för många akutfall på akuten så vi fick, efter en natt sömn, åka söderöver mot Skövde istället. Vi passade på att sova hemma en natt och sedan till KSS i förrgår morse, där vi blev kvar hela dagen. Till slut blev vi emellertid hemsickade, utan operation och utan gips (!). Det som i Funäsdalen och Östersund ansågs vara ett benbrott som krävde operation tyckte läkarna i Skövde att de skulle pröva att läka benet med en mitella istället. Hmmm... möjligt att det kommer gå hur bra som helst, men som förälder blir man ju lite fundersam över hur vårdmetoderna kan skilja så mycket. Från ytterligheter.
Dottern få i vilket fall inte åka till skolan den här veckan så det blir att VAB:a från och med idag.

I allt detta med jobb och armbrott ska jag ju träna också... 6 dagar kvar till HalvVasan och det känns verkligen som att det närmar sig. Under vecka i Funäs blev det ett par bra pass och det känns gott. Ska verkligen försöka få till något/några skidpass i den här vecka också, även om det känns trassligt. Igår kom jag emellertid iväg på MER-träningen, vilken jag också fick hålla i för första gången sen i november, eller nått. Det var riktigt kul och vi körde ett bra varierat och ganska tufft pass. Men... det måste väl alltid komma ett sådant. Ett men. Min höft ville inte vara med hela tiden. Hälen klarade sig fint men höften sa stopp efter ca 45 min. Kunde i a f coacha deltagarna genom hela passet men fick för egen del köra mina rehabövningar istället.

Igår gick bilen sönder också, något med styrleden, höger fram. Funderar på om det är i sympati för min höger höft som forden försöker stötta mig. I vilket fall uppskattas det föga.

Sådär. En liten update över det något kaosartade nuläget. Men... det måste väl alltid komma ett sådant. Ett men. Det lättar snart. Det är jag säker på!

Nedräkningen har börjat

Uppdaterade min Funbeatsida med nedräknare...

202 dagar kvar. 202 dagar och jag är ännu ej i löpbart skick. Provade ett par kilometer på löpband igår men höften tycker inte att det är ok. Säger emot tvärt. Det är 202 dagar kvar till AXA Fjällmaraton och samtidigt 101 dagar kvar till Spring för livet i Skövde som jag tänkt delta i. Just nu känns det rätt avlägset både i tid och i möjlighet. Det är långt kvar men inte ett vettigt löpsteg i sikte. Jag stretar på med rehaben och kör en del alternativt. Ena dagen känns det rätt ok medan det emellanåt känns betydligt sämre.
Men det är 202 dagar kvar och med ett bra träningsupplägg med rehab, rörlighet och alternativ träning så ska det kunna gå vägen. 101 dagar till Spring för livet... 10 km terrängbana... är jag smärtfri och kan genomföra det loppet utan problem så är det gott om tid för AXA träningen.
Det är siktet nu inställt på. 10 km terränglöpning den 1 maj. Går det vägen kommer jag vara otroligt nöjd!

I morgon är det tillbaka till Annelie på Skövde Rehabcenter igen...

Alternativa utmaningar

Vaddå alternativa utmaningar?
Nu är det väl ingen som tror att jag gett upp hoppet om att genomföra AXA bara för att jag för tillfället springer lite sparsamt. Nej, jag tycker att det känns bättre och bättre och att rehaben verkar göra nytta. Här om dagen kom jag på mig själv att gå (wow) obehindrat. Jag menar utan att det överhuvudtaget kändes något i varken höft eller häl. Det var längesedan det hände senast.
Som sagt, jag ger inte upp. Vägen till AXA blir bara lite längre och trixigare än förra gången, men det är ju det som är grejjen med själva loppet. Att det ska vara lite längre och trixigare... än vanliga lopp.

För alla er som inte fått en startplats till AXA kommer här lite tips på alternativa utmaningar. Det finns egentligen väldigt mycket att välja på men några som jag har kikat på är t ex det nystartade loppet i Sälen, påminner rätt mycket om AXA.
http://fjallmaratonsalen.se/

Sedan finns ju KEB Artic Run som jag gärna skulle vilja prova ett annat år, www.kebarcticrun.se
För den som redan känner sig fulltränad kanske söndagens löplopp lockar, Sandsjöbacka... http://sandsjobackatrail.se/

Men som sagt, det finns ju en hel del, både stora och mindre, utmaningar att ta sig an. Själv har jag även tänkt att springa Spring för livet i Skövde den 1/5. http://springforlivetskovde.se/

Om du vill tipsa mig om dina lopp/utmaningar, blir jag riktigt glad om du skriver en kommentar nedan!

Dags att ställa skorna på hyllan?

Träningskorna på skohyllan? Nä, inte jag, inte mina. Mina dojjor är förpassade till en pappkasse. Det ser egentligen ut som en påse med skräp men innehåller så många drömmar. Det är en blanding av löparskor, orienteringsskor och så förståss, AXA-dojjorna... Drömmar om träning, form, flyt och fart!

Det var för nästan två år sedan nu, när det Sundmarkska flyttlasset gick, som det rätt tidigt stod klart att träningsskorna inte skulle få plats bland de andra. De blev utanför direkt. Man kan tycka, om man är jag, att de borde få stå framme. Längst fram och glänsa. Glänsa av ännu ej intorkad lera och lort. Stå där och överglänsa promenadskor, stövlar, vardagsskor och snyggedojor vars ändamål kanske inte är obetydligt i sig men obetydligt i jämförelse med det som papperspåsens drömfyllda skoinnehåll kan ståta med.

Här har vi dom... längtande, drömmande dojjorna!

Jag byggde faktiskt ett skoställ. Ett par veckor efter inflyttandet, när en paus i renoveringsarbetet infann sig, byggde jag ett nytt skoställ till mina träningsskor. Det fick visserligen inte ta plats vid finentrén men väl innanför dörren till groventrén. Tre våningar och svart. Ursnyggt! Perfekt balanserat i höjd och med ett djup som passar stl 41. Där hade jag mina drömmar stående när de inte var ute och försökte hjälpa mig att förverkliga en och annan. Men inte heller här blev de kvar. Tids nog utkonkurrerades träningsskorna till förmån för allehanda kängor... vinterkängor, vår-och höstkängor och dessutom vandrarkängor. Dessa visserligen med både lort och lera och i och för sig även med vissa drömmar inkluderade men inte som träningsskorna som ändå återigen blev uförpassade till pappkassen. Där ligger de nu, som skräp, som uttjänta. Drömmar som falnar och med mil som inte blir sprungna. Många av dem har många mil kvar i sig, jag ger mig fasen på att de vill ut. Det vill de. Skorna ligger där, i påsen, de kvider, de vädjar, de önskar, de drömmer. De drömmer liksom jag om att återigen bära drömmarna i träning, i form, i flyt och i fart!

Tids nog, tids nog så... tar en vända till till badhuset, till min borg, men, tids nog, så ska vi ut och drömma igen. Jag och mina skor. Undrar om det då inte är dags för lite omprioriteringar i skohyllan också...

Mannen som inte kunde sluta le

"Mannen som inte kunde sluta le"... skulle det vara jag kanske, efter fredagens besök hos Skövde Rehab? Nej, dessvärre inte, även om det besöket inte var helt på minus. Återkommer till det.
"Mannen som inte kunde sluta le" är faktiskt rubriken på en mycket, mycket sparsmakad hemsida. På sidan finns det bara en rubrik och sedan fem länkar till olika dikter. Bland dikterna hittar vi titlar som "Saffransplockarna", "De listlösa" och "Skatan darling". Jag är väl egentligen inte den som ska döma eller bedöma dikter... så det låter jag bli. Men vad är det då med den här sidan som gör den så speciell?
Jo, adressen till hemsidan är www.oblog.se! :-)

Fredagens besök på Skövde rehab var både bra och dåligt. Det som var bra är att Annelie tror inte att mina problem är några problem att bli av med. Det som är lite sämre är att hon inte riktigt vet vad de beror på och gissar på att det kan "ta lite tid". Jag ska fortsätta med styrkeövningar för höften och fortsätta med tåhävningarna. Jag har fått en del övningar som jag kör. Det som också var bra var att mitt löpförbud numer är ett joggingförbud. Jag får alltså springa något pass emellanåt, men jag får inte springa distans eller långsamt, utan när jag springer så ska jag springa fort så att jag tränar frånskjutet med höften på ett bra sätt.
Jag anammade uppmaningen idag. För första gången på nästan en månad snörade jag på mig löpardojjorna och stack ut på ett löppass. Jag öppnade snabbt. Uppvärmning i bra fart byttes sedan till 3-minuters intervaller innan det blev "nerjogg" (läs fortsatt löpning) hem igen. Ett kort och snabbt pass med bara 3 treminutare. Men hur gick det då??? Jo, hälsenan funkade bra, kändes inte alls, men den kanske gör sig påmind imorgon istället (?). Höften kändes dock inte alls bra. Precis som tidigare är varje steg med obehag och en känsla av svaghet. Egentligen är det ju vartannat steg för vänsterstegen känns betydligt bättre. Nåväl, det var iallafall riktigt nice att springa igen och härlgt att få trötta ut sig med löpning igen.

...det är bara att käpma på!

Myten om träning

Igår såg jag programmet "Myten om träning" på SVT play. Det är faktiskt riktigt otroligt vad långt de har kommit i forskningen kring motion och fysisk aktivitet. Visst, det är ett "populärvetenskapligt" program som redan från programidéstadiet har som utgångspunkt att slå omkull det vi idag "vet" om träning. Men i vilket fall... I programmet gjordes en rad tester på en försökskanin (programledaren) och det redovisades även en del forskningsresultat och nya rön. Det som stack ut allra mest var att de hade lyckats visa att 3 minuters HIT-träning per vecka för många räcker för att förbättra syreupptagningsförmågan med 10-15%. Samtidigt lyckades den lilla träningsmängden även ge utslag på hur bra insulinregulationen i kroppen fungerar. Det ska väl redan nu tilläggas att de här studierna i första hand vänder sig till, som jag uppfattade det, de som idag är relativt inaktiva med ambitionen att förmå fler att i alla fall röra på sig något.
HIT-träningen innebar att man "tränar" 3*20 sekunder på absolut max med kort vila emellan, tre gånger i veckan på, i det här, fallet en testcykel.

Nåväl, brukar ju vara rätt skeptisk till den här typen av program och idéer men om man betänker att en relativt otränad person bemödar sig att maxa, verkligen maxa, på testcykeln 3 gånger per vecka under 12 veckors tid så är det ju egentligen inte så märkligt att de ökar sin syreupptagningsförmåga med några %.

En annan rolig sak de visade var att de genom ett DNA test kunde studerade 11 olika geners aktivitet och utefter vad de såg förutse en individs förmåga att förbättra sin syreupptagningsförmåga genom träning med HIT-metoden. När det gällde försökspersonen i det här programmet prickade de helt rätt, till dennes fasa...

Till sist, ett kul program att se och tänk bara, tänk! Tänk vad 3*40 sekunder skulle kunna göra, eller 5*20 sekunder, tänk bara!!! Va, va, va!!! Fatta! :-)
Länk till programmet (det ligger kvar 5-6 dagar till)

Idag är det f ö 213 dagar kvar till AXA så det närmar sig :-). Vid dagens rehabträning tyckte jag mig nå ett genombrott. Vissa övningar jag gjorde kändes smärtsamma kring den onda höften och det är ju bra... att kunna konstatera vad det är som känns dåligt. Ska till sjukgymnasten på fredag och då är det ju bra att kunna beskriva problemen så tydligt som möjligt.

Annelies ord är lag!

Den första januari 2013. På den gröna gräsmattan utanför ligger ett par potatisar kvar som tillsammans med ett par kvistar utgjorde snögubbarnas näsor och armar. Snön som legat i en månad har töat bort på ett par dagar och avslöjar också att katterna i grannskapet hållit sig sysselsatta med leveranser på hög under de senaste veckorna. Skidåkargnistan i min löparsugna kropp lider. Tanken om att låna hem ett par rullskidor förefaller otroligt nog som alternativ. Senast rullskidor bar min kropp framåt var nog någon gång i början av 90-talet.

Rehabträningen går bra men känslan i höft och hälsena är densamma. Har dock bestämt mig för att inte bara lyssna på min kropp utan även lyssna på Annelie. Annelies ord kommer vara lag tills dess att löpning kan genomföras smärtfritt igen. Annelie är sjukgymnasten som har fått den utmanande uppgiften att få i ordning på den här gubbens löparproblem. Hon har gjort det förr och förhoppningsvis gör hon det igen. Hittills har jag gjort Rehabövningarna en gång om dagen, men nu blir det dubbelt upp de kommande 10 dagarna fram tills det är dags för återbesök.

Det är den första januari och hela 2012 är förbi. Det var ett år med många godbitar. Förutom AXA Fjällmaraton sprang jag även för första gången långa natten på 10MILA. Till höjdpunkterna hör också vårens löparäventyr Vårgrymmen.
Jag använder Funbeat för att registrera min träning och summerat ser träningsåret 2012 ut som diagrammen till höger visar.Det blev nästan 1400 km och 240 h, vilket ger ett snitt/vecka på ca 27 km och 4,5 h.
Cirkeldiagrammet visar att 30% var löpträning och andra hyffsat stora delar blev det av t ex Övrig kondition/styrka som bl a innefattar MER-träning och naturligtvis orientering.

När det gäller statistik så kan jag lätt grotta ner mig i det. Tycker att det är rätt kul. Men det är också bra för att summera läget i stort och göra en bra plan för nästa träningsperiod. Nu begränsar ju skadeläget mina möjligheter en del men jag håller fast vid att det är så mycket bättre att vara skadad än sjuk, för det går nästan alltid att finna former för träning som funkar. Kan också notera att jag egentligen inte kunde börja träna ordentligt för AXA 2012 för än i mitten av februari i år, eftersom jag var sjuk i större delen av januari, så än finns det gott om tid.

Det är ju som sagt den första januari och det är väl också egentligen läge för ett nyårslöfte. Det känns emellertid lite omotiverat att ge några prestationslöften till sig själv men det utgångsläget som råder. Men ett par inledande ambitioner har jag tänkt att delge.
1. Bli skadefri, dvs Annelies ord är lag.
2. Nå matchvikt igen, dvs god "kosthållning" i minst 3 månader.
3. Hålla uppe träningsvolymen, dvs hitta flera alternativa träningsformer.
För att "komma på bana" inför AXA behöver jag nog lyckas med dessa tre... då kan 2013 bli ett minst lika bra år som 2012, med ett par nya härliga utmaningar att bemästra.

Jag har även uppdaterat mina foton på Picasa, lagt in ett nytt album med bilder från 2012. Ni hittar det via länken här till höger.

Passar också på att önska dig ett gott nytt år och ett härligt 2013! Hoppas vi ses i löparskorna inom kort!

Jag - en skidåkare?

Nja... tror väl inte jag kan kalla mig skidåkare men nu när jag börjat förlika mig med utövandet som en del av vägen tillbaka till löpningen och orienteringen så uppkom en möjlig utmaning och då har man ju svårt att backa.
Lördagen den 16/2 avgörs tävlingen Nordic Ski Maraton i Tänndalen och som av en händelse är det just den veckan som familjen firar sportlov i stugan utanför Funäsdalen. Det erbjuds 42 km  i klassisk stil. Verkar inte helt osannolikt att herr Sundmark ställer upp i den första skidtävlingen sedan Kinnekulleloppet 1990 (eller nått). Läs mer på http://nordicskimarathon.se/

Imorgon är planen 2h skidåkning i isiga spår vid Rådåsgården utanför Lidköping... undra hur många km det blir...

Med julen bakom oss och nyår framför ägnas dagarna åt en del grunnande. Jag gillar ju det här med utmaningar och målsättningar så nått lurt ska man få sig själv att klara utav under det nya året. Gäller bara att vara lite listig så att jag tror att det är jag själv som kommit på vad... så ska det nog gå vägen...?
AXA under 6h är satt sedan tidigare, men några goda delmål som gynnar AXA-målet ska också formuleras.
...att åka ett skidlopp är ju en tanke. Skulle få mig att vara flitigare i skidspåren tills jag kan springa igen. Ingen dum idé...

Domedagen den 20/12

Det har snackats en del om domedagen och jordens undergång som enligt Majakalendern, Majaindianernas tideräkning, skulle infalla den 21/12 2012. Jag kan emellertid tycka att min domedag inföll redan den 20:e. Jag hade ju tid hos Skövde rehab för att undersöka min häl och höft... och beskedet var löpförbud tillsvidare...
Nu var det ju inget chockartat besked och gör egentligen ingen skillnad just nu. Har ju inte löpt en meter på tre veckor redan så det är väl bara att följa den inslagna vägen.
Men, naturligtvis var det ändå ett positivt besök, eftersom det gav lite svar och rätade ut ett par frågetecken. Det kunde konstateras att roten till allt ont egentligen är höften. Men om det problemet egentligen sitter i ryggen återstår att se. Det får emellertid vänta tills mitt återbesök den 11 januari för fram tills dess är det vad/häl rehab som gäller. Det var tydligen det akuta problemet som måste åtgärdas först. Föga överraskande blev medicinen excentriska tåhävningar som ska utföras dag och natt (2 ggr/dag...). Jag ska också jobba vidare med lite styrkeövningar för höften och jobba med rörligheten. Skidåkning är också ok så det gäller väl att staka på under helgerna.
Får väl ändå hoppas att min domedag blir lika förödande för min träning framöver som Majaindiandernas domedag blir förödande för mänskligheten på den här planeten, då kommer det säkert gå bra. Egentligen analyseras väl det där majadatumet som starten på en ny era och det kan jag väl tycka låter ännu bättre, en ny era, Magnus hel och frisk-era... nice!

Får väl också skriva nått såsom, God Jul och Gott Nytt År, till er alla Oblog läsare. Hoppas vi ses i ett par löparskor snart igen...

Nya kvaltider

Kvaltider? Tider som gjors i kvalet? Nä, jag tänker mer som tider i kval, kvaltider, när man står i valet och kvalet.
Tycker det mesta går åt fel håll nu, rent fysiskt. Sedan hälseneproblemen och smärtan i höften uppstod för... ja jag vet inte hur länge sedan nu, har jag verkligen försökt prova olika "kurer". Kört rehab, promenader i banandojorna, voltaren-kur, vila, mer rehab, men inget blir bättre, snarare sämre. Körde årets första skidpass i förrgår och det kändes ok under åkningen men hälen stelnade ihop och ömmande efteråt... SÅ Suuuurt! Dessutom, till råga på allt, pekar vågen fel också.

Så, nu står jag i valet och kvalet. Valet att köra på ändå och se om det kan hålla med kvalet att gå sönder eller valet att vila och köra rehab med kvalet att det inte blir något tränat. (se tidigare inlägg om vad som räknas...).

Som litet plåster på den ömmande hälsenas och som bandage kring höften har jag i alla fall fått tid hos sjukgymnasten. Den 20/12 ska jag på undersökning och förhoppningsvis få lite tips och råd kring hur jag ska få ordning på tillvaron.

...känner jag mig själv rätt kommer emellertid det aktiva valet vinna över det smärtsamma kvalet och till förmån över det passiva valet med tillhörande antiträningskval.

Med andra ord, se upp i skidspåren, här kommer Sundmark, hur illa kan det gå liksom...

Vad är det som räknas? Egentligen?

Så här ser det ut. 43% Powerwalks. 16-17 h totalträningsmängd de senaste 30 dagarna. Jag är lite (läs: ganska mycket) bitter över träningssituationen som råder. Jag brottas med tankar om att ignorera hälsenan och höften och bara köra på. Hjärtat vill det. Hjärtat vill träna, men hjärnan (och hälsenan) säger sig vara tveksamma till det valet. Så nu domineras "träningstiden" av powerwalks. Den enda vettiga träningen jag unnar min kropp är MER-träningen som i diagrammet ovan utgörs av "Övrig kondition/styrka", men inte heller de passen kan jag köra fullt ut.

Men det är just detta. Detta är min mentala bild. Bilden över den hopplöst tråkiga situationen som skadad/skavankad. Jag räknar inte den motion/träning som blir av. Aktiviteten räknas liksom inte om det inte är löpning/orientering (eller iaf konditionsträning typ skidor/cykel). Egentligen så är det konstigt. Det finns väldigt mycket träning jag kan göra trots krånglande häl och höft och jag borde vara glad för all aktivitet jag får ihop. Jag är ju inte sjuk bara skadad.

Jag har faktiskt redan kontaktat en sjukgymnast igen för att få lite råd kring hur jag ska bli kvitt problemen. Jag är lite osäker på om det är hälsenan som skapar problem i höften eller om det är tvärt om. Dvs ska jag primärt träna höft eller häl? Är det styrka eller rörlighet/stelhet som är problemet? Eller är det vila/voltaren som gäller? (Den invigde vet nog lika väl som jag själv att det i alla fall inte är rörlighet som är boven, i så fall stelhet.) Jag hoppas få en tid för undersökning/rådgivning inom kort.

Så, just nu jobbar jag på den mentala bilden av att allt räknas. Allt som är till gagn för min träning. Eller allt och allt, jag menar allt som inkluderar någon form av kroppslig möda och går att föra in i funbeat. Att tvätta träningskläder, köpa nya löparskor och förkovra sig i löparlitteratur är ju också till gagn, typ, men det räknas fortfarande inte. I alla fall inte i minuter och timmar på funbeat.