Mötet med de spanska hundarna

Vaknade klockan sex av att larmet tjöt och allt var kolsvart. Strömmen hade gått i hela kvarteret. Upp och försöka tysta ner det hela. Stuffade runt i mörkret tills mobiltelefonens ficklampssken gjorde inspektionen avsevärt lättare. Efter detta kunde jag inte somna om utan ägnade morgon timmarna åt att invänta ljuset.
Vid åttasnåret drog jag på mig träningskläderna och merreldojjorna. Tänkte att jag skulle prova det där med morgonpass för att slippa den varmaste tiden på dygnet. Planen var att testa en ny runda från huset. Istället för att springa ner till sköldpaddesjön, jo, faktiskt , en sjö med massvis med små sköldpaddor i, så skulle jag fortsätta uppför genom bebyggelsen och ta bron över motorvägen och ut i bergen. På kartan såg den tänkta rutten verkligen tilltalande ut med mestadels grusväg, men redan efter ett par hundra meter efter motorvägspassagen tog det stopp. Efter ett litet krön fanns en avspärrning över den lilla grusvägen och min bristfälliga spanska tilltrotts kunde jag utläsa att det var förbjudet att passera. Därifrån kunde jag emellertid se större delen av den tänkta turen. Landskapet utgjordes av böjande småkullar och jag skulle passera runt en liten dalgång för att komma ner längs en sluttning en bit bort. Men nu blev det alltså inget med det.
Vände istället på klacken och sprang ett stycke tillbaka vek av i en korsning för att snedda ner på en annan grusväg tillbaka mot en tunnel under motorvägen som jag passerat igenom vid tidigare pass. Det var en ganska brant utförslöpa och jag fick koncentrera mig på stegisättningen för att inte överbelasta hälarna. Men mitt i backen tog det stopp igen. Jag stod öga mot öga med en rejäl hund. Den var stor som en Labrador men betydligt kraftigare. Den stod femtontalet meter nedanför mig, och blängde. Runt halsen hade den ett halsband vilket för tillfället var mycket positivt, det som emellertid saknades var ett koppel och någon som höll i andra ändan. Jag började försiktigt backa upp för backen igen, men han bara ett par tre steg innan hunden tog ett par steg framåt och skällde ett par kraftfulla skall. Då började det genast skälla lite längre ner i backen också och ur en kurva kom ytterligare tre hundar i full fart. Eller, närmare två och en halv, kanske är rättare sagt. Den ena var likadan som den första hunden och den andra var en sån där smal, hög löparhund som löper i hundkapplöpningar, men den sista hunden var en liten rufsig pryl som också sprang och skällde så gott den kunde. Det var dock inte mycket till skall utan mer som voffande.
Så, fyra hundar, eller i alla fall tre och en halv, kommer löpandes mot mig här ute på en grusväg på den spanska landsbygden. Vad göra? Naturligtvis är svaret ingenting. Jag gjorde ingenting, släppte ner händerna och stod still. Hundarna bromsade in när de nådde fram till mig, nosade lite men skällde fortsatt en hel del. En av dem hoppade upp på mig bakifrån och gav mig en liten knuff. Jag var lugn men kände mig ganska rådlös. Provade att skälla lite på dem men utan effekt.
Så, äntligen långt ner i backen hörde jag någon vissla och ropa på hundarna. Nu skulle de väl ge sig av igen. De brydde sig tämligen måttligt men sprang ialla fall i väg en bit. Vände emellertid och sprang tillbaka mot mig igen, och så höll det på en liten stund. Till slut tyckte jag mig höra att den som ropade ropade "vamos", vilket jag också då började med och hytte åt hundarna att ge sig av mot sin ägare igen. Den här gången gick det bättre. Hundarna gav sig av neråt igen och jag vände och sprang uppåt. Tittade mig om i backen några gånger men svängde sedan tillbaka mot bron över motorvägen och tassade samma väg hem som jag hade sprungit ut på. Det blev ett lite kortare pass än planerat och kanske lite mer händelserikt än vad jag hade tänkt mig när jag beslöt mig för en morgonjogg före frukost efter den taskiga inledningen på dagen. Strömmen kom i alla fall tillbaka efter ett par timmar och nu är allt som vanligt igen. Jag sitter i soffan på verandan och skriver blogginlägg, frugan ligger i solen och läser och ungarna plaskar på i poolen. Vad var det jag kallade det... Livsnjutning...utan hundbett.

Hetta och skoval

Nej det är inte synd om mig. Inte alls faktiskt. Två veckors semestrande i Marbella med omnejd är inget annat är ren och skär livsnjutning. Det som däremot är mindre njutningsfullt, eller ska vi bara kalla det ovana, är att träna i den här värmen. Har lyckats skrapa ihop fyra tränings rundor nu och bara vid ett tillfälle har jag försökt anpassa träningstiden till dygnets lite svalare timmar. Det blir istället träningen som blir lite anpassad. Det blir lugnare löpning, inget som riktigt höjer pulsen, mer än i de motlut som ofrånkomligen ingår i löpturerna, såvida det inte är strandpromenaden som blir utvalt stråk för skosulsslitningen.
Det här med skorna är också en fråga i sig. Bortsett dagens runda har de senaste två löpturerna slitit på löparskornas sulor, men det går inte att förneka att jag får lite ont av att springa i dem. Idag var det åter dags för merreldojjorna och då går det hur fint som helst. Ska fortsätta att växla mellan skoparen men snart lutar det åt att jag springer Lidingö i barfotaskorna. Får väl testa hur det känns på stigarna där hemma också.
Innan nerresan hit till Marbella fick jag också kontakt med min Funbeatcoach för det sista loppet i minumaning, Charlotte. Jag beskrev mitt läge och min plan för loppet för henne och hon tyckte att det verkade klokt så när som på det där med att springa i minimalistiska skor. Det avrådde hon ifrån. ...och det är många som gör det. Ytterligare någon vecka tidigare pratade jag med en löp/fys tränare jag känner och han hade inte heller någon positiv syn på den typen av skor. Han hade visserligen ett par som han provat lite grann, men mest hade han dem för att gå i om dagarna.
Egentligen vet jag inte vad jag ska tro, låter och verkar helt osannolikt att det fungerar i längden, men vad finns det för val? Just nu verkar det fungera bäst så då får det bli så.
Förhoppningsvis blir det i alla fall två härliga njutningsfulla/ovana rundor till i bergen och hettan med merreldojjorna på fötterna innan det bär iväg hemåt till Sverige och hösten. ...och då blir det väl till att gnälla på regn och kyla, så, jag väljer att njuta här. Livsnjuta.

Löparglädje i Valle

En vanlig torsdagskväll, en kväll som igår.
Efter att ha snörat på mig "vägvantarna" (läs om Merrel road gloves i tidigare inlägg...) och fått med frugan på tåget styrdes familjebilen till det närmaste löp-paradiset vi har i nejden. Valle. Vi parkerade bilen vid Öglunda kyrka och sedan bar det av. Första kilometern är tuff. Uppför hela vägen. Men oj vad vacker. I Jättadalen går den lilla stigen först längs med en liten bäck nere i en djup bergsklyfta för att sedan leta sig upp längs med klippkanten och ända upp till toppen av Billingens bergssida. Där blir bäcken ett vattenfall och utsikten bedårande. Vi tar en liten paus för att njuta av utsikten innan det bär iväg igen. Kilometrarna som följer går på härlig skogsstig, växelvis lite trixigt men emellanåt finns det också möjlighet att sträcka ut lite mer. Mina ben trummar på och genom skosulorna känner jag varje ojämnhet, varje rot, varje sten. Jag har bra grepp och hög frekvens. Vänder om ett par gånger för att möta mitt löparsällskap. Hon säger sig ha en tung dag men jag behöver inte springa många meter innan hon dyker upp bland grenarna.
Snart bär det av nedför berget igen. Stigen övergår till ett gammalt traktorspår. Det är vältrampat och ser mer ut som en tvåfilig löpstig. Vid något tillfälle kommer jag på mig själv att bara njuta. Omgivningarna är trolska och när jag passerar genom ett skogsområde där leden övergått till stig igen påminns jag om vandringen i Tiveden förra sommaren. Det är lika vackert här. Lika härligt.
Vi fortsätter längs med sluttningen och passerar genom vildvuxna ängsmarker där en flock hästar släpps lösa i ett stort område. De bryr sig inte om oss och vi trampar vidare. Stigen är liten nu. Sommarens växlighet har letat sig över den trampade stigen och för varje steg smeker gräs och blomster benen. Det är frihet. Passerar en liten porlande bäck, där får vi springa några meter på spänger innan jorden åter möter skosulan. Några hundra meter innan löprundan avslutas når vi ut på en liten grusväg, den tar oss de sista höjdmetrarna ner mot kyrkan och vår parkerade bil. Lite vatten, lite stretch följs av hemresa.
Fem-sex kilometer av löparglädje hoppade också ner i bagaget och följde med mig hem. En vanlig torsdagskväll, en kväll som igår.

Hitta till Valle, ta löpningen till naturen?
Ledkarta för Valle
Under våren 2013 var vi ett gäng som sprang/cyklade lite olika rundor i Valleområdet under det som kallades Valle trail tour. Nedan finner du de turerna.
Förslag på löprundor

God tur!

Barfotalöpning

Tillbaka på Oblog. Senaste inlägget i April. Augusti nu och mycket har hänt. Som deltagare i Minutmaning och Halvklassikern har jag bloggat en del under den här perioden på Funbeat. Bl a finns racereport från både Vättern och Vansbro där, om det kan locka till läsning :-).
Min Funbeatblog

Tänkte att jag skulle ge en update kring skadeläget. Det enda lopp som kvarstår i min halvklassiker är ju Lidingö 15k och då behöver man ju kunna springa lite. Och det kan jag!!!
Efter att ha varit skadad sedan oktober i fjol och kört diverse rehabprogram och besök hos kiropraktik och sjukgymnastik så känns det som det lättar nu. Jag kan springa igen. Inte snabbt. Inte så länge. Men det går!

Merrell road glove 2. Kan det vara rätt?

Vet inte om det är klokt, eller om det håller i längden, men jag har ställt undan mina löparskor och införskaffat sk "barfotaskor". 4mm sula, 0 mm drop. Osannolikt att det kan vara bra? Möjligen, men än så länge funkar det fint.

Så, just idag är jag stark... Äh, hyfsat hel och tämligen frisk iallafall. Har tränat och "rört mig" ganska mycket under den senaste månaden och planen är att fortsätta i den andan. Med sex veckor kvar till Lidingö är det främst kontinuitet som gäller. Kontinuitet och variation. Har också varit duktig med rehaben och ser inte någon anledning att sluta upp med den. Sätter inga mål för genomförandet på Lidingö utan nöjer mig med om jag klarar av att springa loppet smärtfri. Det hade suttit som en smäck!

Sex veckors träning kanske kan tyckas vara en begränsad och till det ska då läggas att familjen jag lever i har en stundande tvåveckorsvistelse i Spanien planerad, vilket jag alltså är inkluderad i. Ska bli härligt om än varmt. Hoppas innerligt att det ska funka med att träna en del och att jag kommer hem starkare än jag åkte.

Apropå styrka... jag är för vek. Mer styrketräning skulle göra mig, min kropp, och mina skavanker gott. (punkt)