Lång väg till Lidingö

Instabilitet med lite osäker orsak. Kan vara en kapselskada, ledband och/eller korsband. Sjukgymnasten lät
meddela att hon hade förståelse för mina problem att springa, "...med det där knät".
Å hur f-n gick det här till? Ingen aning faktiskt. Biter i faktumet. Surt.
Två veckor med sparsam belastning väntar. Därefter mer undersökning och nya tester.
Funderar över framtiden, som orienterare, som löpare. När kan det kännas bra igen? Kommer det kännas bra igen? Hur lång tid? Hur lång väg? F-n!
Vänder blad.
Fokusera på skidåkning, på stavgång, på rehab, på styrka. När knät vill vara med igen, då ska jag vara redo. När, inte om. När.
Höjer blicken.
Hur lång tid behövs för Lidingöloppsträning? Läste någonstans om en månads föreredelsetid per tävlingstimme. Tre månader, typ. 1 Juli. Säg midsommar. Till midsommar bör jag vara löpduglig. Till midsommar?
Tittar ut. Snö.
Långt till midsommar. Fem hela månader, över 20 veckor. Blir jag inte bra till midsommar blir jag nog inte bra alls. Det är klart att det kommer ta lite tid, men det har jag. Jag har tid att bli bra i knät och jag har tid att träning för Lidingö. Det kommer att gå, det kommer att gå bra.

Halvfull i träningssinnet, eller?

Det är idag 123 dagar kvar till AXA. 123 dagar. Är glaset halvfullt eller halvtomt? Jag vet faktiskt inte. Vissa dagar är det helt klart halvfullt. Planer om min comeback i löparskorna smids och träningsläger och andra roliga träningsäventyr förbereds. Det finns fortfarande en gnutta hopp kvar om att det ska kunna gå att träna gubben i form för att springa 43 km fjällmaraton den 10 augusti. Om 123 dagar.
Andra dagar känns glaset definitivt halvtomt. Man vill bara kräkas på all skit som inte fungerar. Framförallt på höften. Just nu funderar jag över om jag skulle göra en frest. Ett riktigt test för att se om höften kan hålla. Tankarna går åt att lägga in två löppass per vecka, ett snabbt och ett långsamt, för att se hur höften reagerar på, säg, 3-4 veckor. Sannolikt är det en ganska dålig idé, men vad ska jag hitta på annars? Det är ju springa jag ska klara av, då är det väl det jag ska öva...

Senaste tiden har det varit, minst sagt, dåligt med träning överlag. Jag har till och med haft svårt att sköta mina rehabpass. Förmodligen beror det på att jag börjar misströsta kring om de ger önskad effekt. Rehaben har pågått i fyra månader och det borde ha gjort någon (större) skillnad.

Imorgon ska jag testa det här med att cykla. På riktigt. Jag ska till Activus i Göteborg på cykeltestning. Det är genom mitt deltagande i Minutmaning.se som jag får möjlighet att göra testerna. Vet inte riktigt vad som väntar men det blir säkert bra, nyttigt och jobbigt. Kanske kan det ge en gnista som sätter fyr på cykelintresset i den här löparsjälen. Spännande i vilket fall! Ska bli kul!
Till min nästkommande utmaning, HalvVättern, är det 61 dagar kvar. Två månader, ganska precis, 9 juni är det dags att trampa 15 mil. Så, om det skiter sig rejält med löpningen, kommer jag få goda chanser att ändå trötta ut mig på cykelsadeln framöver.

En snigel på höften

Jag misstänker att jag har fått en snigel på höften. Ni minns väl reklamen som Radiotjänst gjorde för att få fler att betala sin TV-licens. De som inte gjorde det fick något så otäckt som en snigel på ögat. Det är i alla fall så jag minns det.

Nu är frågan. Är det så att de som missköter sitt träningsupplägg över tid kan straffas med en snigel på höften? En elak ondsint snigel som sätter sig där och värker. Värker och vägrar att flytta på sig... Kan det vara så?

Jag ska inte påstå att jag har det dåligt just nu. Det mesta är egentligen väldigt bra. Det är bara den där höften som inte riktigt vill lira i samma lag som övriga jag. Vilket gör mig...hmmm...deppig.

Det är som om jag drabbas av träningsdepression när jag inte kan springa. Egentligen är det inget fel på motivationen, jag vill gärna träna, gärna fullt ut, gärna hårt, gärna länge, gärna allt. Men när jag sitter på testcykeln på badhusgymmet, eller kör styrka/rehab, blir jag inte glad, jag blir deppig. Jag vill ju inte vara där, jag vill inte vara hänvisad till viss typ av aktivitet. Vara begränsad. Jag vill vara frisk, hel och fri! Jag vill vara fri att springa/simma/cykla/"gymma" eller göra vad som faller mig in. Det är begränsningen i sig som stör.

Paniken och deppandet hänger sannolikt ihop med att orienteringssäsongen börjar i och med helgen. Mina förhoppningar om att delta är lika med noll. I princip har jag redan gett upp hela vårsäsongen. Det känns hopplöst tungt och tråkigt. I de mörkaste av stunder har jag även redan slopat AXA i augusti. Träningsdepression var ordet.

Men allt är ju inte svart. Jag rör på mig. Jag kör min rehab. Kanske inte i den omfattning som vore önskvärt, men jag har inte helt fastnat i soffan i alla fall.

Jag har också, någonstans, en tanke om framtiden för Minutmaning. Nästa race är Halvvättern och för detta behöver jag cykla en hel del. Det är ju inte riktigt min gren, om man så säger... Men jag har gjort en del förberedelser. Jag har lagat min cykel så att den nu är far-klar (kul om man vet vad FaR är...). Jag har också skaffat nya cykelskor eftersom de gamla faller isär, och dessutom skaffat nya cykelbrallor. De gamla cykelbrallorna var dåligt vadderade, de nya har rikligt med fluff. Min äldsta dotter konstaterade att byxorna hade inbyggd sadel...:-).

Och som om inte det vore nog. Genom minutmaning har jag också fått möjlighet att åka ner till Göteborg för att göra en del tester på cykel och få ett nytt träningsprogram. 10 april är inbokat, två månader före Vättern.

Så i all depp kring avsaknaden av orientering och löpträning så finns det i alla fall ljusglimtar kring den alternativa träningen, och som jag sa, allt annat är upp! Det är bara den där slemmiga snigel-jäveln...

Alltid ett "men"

Hektiskt. Så kan man sammanfatta nuläget. Ibland är det väl så i livet, allt tycks hända på en gång. Det är mycket på jobbet och har så varit den senaste månaden. Lyckades ändå klämma in en vecka i Funäs under vecka 7 och var där helt bortkopplad från jobb, blogg, internet. Ägnade mig åt familjen, skidåkning och en god bok. En härlig vecka, men... det måste väl alltid komma ett sådant. Ett men. Veckan avslutades med brutal pulkaåkning av den yngsta dottern, som lyckades krascha in i kusinen så illa att hon bröt överarmen. Så istället för att köra hemöver i lördags åkte familjen 23 mil norröver till Östersund för en operation. Väl där visade det sig att de hade för många akutfall på akuten så vi fick, efter en natt sömn, åka söderöver mot Skövde istället. Vi passade på att sova hemma en natt och sedan till KSS i förrgår morse, där vi blev kvar hela dagen. Till slut blev vi emellertid hemsickade, utan operation och utan gips (!). Det som i Funäsdalen och Östersund ansågs vara ett benbrott som krävde operation tyckte läkarna i Skövde att de skulle pröva att läka benet med en mitella istället. Hmmm... möjligt att det kommer gå hur bra som helst, men som förälder blir man ju lite fundersam över hur vårdmetoderna kan skilja så mycket. Från ytterligheter.
Dottern få i vilket fall inte åka till skolan den här veckan så det blir att VAB:a från och med idag.

I allt detta med jobb och armbrott ska jag ju träna också... 6 dagar kvar till HalvVasan och det känns verkligen som att det närmar sig. Under vecka i Funäs blev det ett par bra pass och det känns gott. Ska verkligen försöka få till något/några skidpass i den här vecka också, även om det känns trassligt. Igår kom jag emellertid iväg på MER-träningen, vilken jag också fick hålla i för första gången sen i november, eller nått. Det var riktigt kul och vi körde ett bra varierat och ganska tufft pass. Men... det måste väl alltid komma ett sådant. Ett men. Min höft ville inte vara med hela tiden. Hälen klarade sig fint men höften sa stopp efter ca 45 min. Kunde i a f coacha deltagarna genom hela passet men fick för egen del köra mina rehabövningar istället.

Igår gick bilen sönder också, något med styrleden, höger fram. Funderar på om det är i sympati för min höger höft som forden försöker stötta mig. I vilket fall uppskattas det föga.

Sådär. En liten update över det något kaosartade nuläget. Men... det måste väl alltid komma ett sådant. Ett men. Det lättar snart. Det är jag säker på!

Jag går för rekord!

Första gången i Vasaloppsspåret. Om knappt 30 dagar är det dags och jag har bestämt mig. Jag går för fullt. Ska man ställa upp ska man gå "all-in", och det gör jag. Jag har bestämt mig för att gå för rekord.

Brinken ska få bita i stavspetsarna och gnaga pjäxplösarna, för jag ska slå hans rekord. Jag tänkte klara av mitt Vasalopp snabbare än han. Brinken (Jörgen Brink) slog rekord på Vasaloppet ifjol. Den nya rekordtiden lyder 3.38.41... men inte så länge till! Att köra mitt race på 3.38.40, eller snabbare, är nu mitt mål.

...vad då halva? Med tanke på träningsbakgrund och skidvana så är nog bedriften motsvarande och med min begränsade kondition (jämfört med Brink) så måste jag väl få lite handikapp. Så jag tycker det är hyfsat rättvist. Han kör 90, jag 45. :-) (Det var väl dags för en :-), så att alla fattar...)

Nåväl, jag tycker det var ett ganska kul mål att ha. Ska jag köra på 3.38 kommer jag emellertid behöva lite flyt och hyfsade förutsättningar. Väder, vind, snö och före, samt skidor med glid och fäste kommer behöva vara på min sida. Det första lilla, lilla, frågetecknet uppdagades emellertid idag när jag fick min starttid. Jag kommer starta i led 8, kl 12, 2h efter att de första gett sig iväg. Innan det är min tur kommer ca 4000 skidlöpare kasa fram i samma spår som jag ska åka sedan. Jag hoppas att de kommer hålla, spåren alltså, ja, löparna också för den delen, men främst att spåren kommer hålla bra, så det inte blir ett bekymmer. Ska jag köra på 3.38 bör jag nog hålla fart under 45 min/mil, vilket motsvarar 3.22.30 i bara åktid. Sedan ska man ju fika, valla om, bryta och byta staven, trassla fram sina egna skidor ur kraschen osv... och allt detta på bara 16.10, totalt, sammanlagt. Nått toa-besök blir det ju inte tal om...

Här kan du se Eriks plan för min träning

Men förutsättningarna börjar ändå klarna och möjligheterna ter sig allt ljusare och rimligare. Smurheten från förra veckan har lugnat sig, det tog fem dagar, och jag behöver ju inte vara så bekymrad över mina skadeproblem när det ändå inte är löpning som står på träningsprogrammet just nu. Skidåkning går ju fint. Och apropå program, Jag pratade med Erik Wickström i helgen, han som ska vara min coach under de här fyra förberedande veckorna innan loppet och han gav mig mitt träningsprogram. Jag kan inte minnas när jag senast lät någon annan planera min träning så det ska bli riktigt kul att köra på och genomföra passen som de är tänkt. Jag körde det första passet idag. Lugn skidåkning inklusive en stund utan stavar. Det sistnämnda var ovant men gav mig minnesbilder från när jag var liten och var på skidläger med orienteringsklubben. Då fick vi öva på tyngdöverföring på samma sätt. När jag körde det idag så provade jag direkt efteråt att köra likadant men med stavar. Tyckte det kändes som att åkningen blev lugnare och stabilare. Får öva mer sånt...

Imorgon blir det inomhuspass med rodd och cykel, jag klämmer väl dit lite rehab också när jag ändå är där (men säg inget till Erik...)

Mer om Erik hittar du på hans webbsida www.dinkondition.se och såklart på minutmaning.se

Bromskloss beställd!

Trots att läget inte är det allra bästa inför första delen i Min Utmaning, HalvVasan, försöker jag träna som det går. Jag har emellertid lite dålig disciplin. Har jag bestämt mig för att köra ett riktigt lugnt pass så kommer jag ändå att ryckas med bland alla de skidåkarna på konstsnöspåret i Skövde och köra mycket fortare än som var tänkt. Så vad göra? Jo, jag släpade med mig farsan och ställde honom framför mig i spåret! Perfekt! Farsan har åkt sin beskärda del av mil skidor i sina dar och har bl a nio Vasalopp på sitt samvete. Tidigare år så har det varit ganska jämnt oss emellan förutom då han tränat extra för Vasan, då har jag haft problem att hänga med. Men i år har det varit omvända roller, inte så att jag åker något snabbare direkt men han har blivit långsammare, och när inte Vasaloppet hägrar för honom i mars så har skidtillfällena i år blivit betydligt färre än vanligt.

Men perfekt alltså, för mig. Som farthållare hade jag med mig en bromskloss. Lysande!
Vi körde på i för mig alldeles lagom fart, långsammare än igår, men ändå inte lusigt. Försökte träna extra mycket stakning och då var det så förträffligt att förutom konstsnöspåret hade de spårat upp en slinga på Hållsdammen. Den mätte säkert en dryg kilometer och var perfekt för ytterligare stakning.
Efter två var vek bromsklossen ner sig och jag fick köra sista varvet själv. Vad hände? Jo, naturligtvis tryckte jag på lite mer, tog i lite extra i uppförsbackarna... tröttade ut mig helt enkelt. Som tur var dök han upp igen, min far, min bromskloss. Med ca 2 kilometer kvar klev han åter i spåret framför mig och avslutningen blev således en fröjd.
Totalt 15 km på 1:15, eller nått.

Imorgon är det vilodag beställd, men lite rehab blir det säkert...

Nedräkningen har börjat

Uppdaterade min Funbeatsida med nedräknare...

202 dagar kvar. 202 dagar och jag är ännu ej i löpbart skick. Provade ett par kilometer på löpband igår men höften tycker inte att det är ok. Säger emot tvärt. Det är 202 dagar kvar till AXA Fjällmaraton och samtidigt 101 dagar kvar till Spring för livet i Skövde som jag tänkt delta i. Just nu känns det rätt avlägset både i tid och i möjlighet. Det är långt kvar men inte ett vettigt löpsteg i sikte. Jag stretar på med rehaben och kör en del alternativt. Ena dagen känns det rätt ok medan det emellanåt känns betydligt sämre.
Men det är 202 dagar kvar och med ett bra träningsupplägg med rehab, rörlighet och alternativ träning så ska det kunna gå vägen. 101 dagar till Spring för livet... 10 km terrängbana... är jag smärtfri och kan genomföra det loppet utan problem så är det gott om tid för AXA träningen.
Det är siktet nu inställt på. 10 km terränglöpning den 1 maj. Går det vägen kommer jag vara otroligt nöjd!

I morgon är det tillbaka till Annelie på Skövde Rehabcenter igen...

Myten om träning

Igår såg jag programmet "Myten om träning" på SVT play. Det är faktiskt riktigt otroligt vad långt de har kommit i forskningen kring motion och fysisk aktivitet. Visst, det är ett "populärvetenskapligt" program som redan från programidéstadiet har som utgångspunkt att slå omkull det vi idag "vet" om träning. Men i vilket fall... I programmet gjordes en rad tester på en försökskanin (programledaren) och det redovisades även en del forskningsresultat och nya rön. Det som stack ut allra mest var att de hade lyckats visa att 3 minuters HIT-träning per vecka för många räcker för att förbättra syreupptagningsförmågan med 10-15%. Samtidigt lyckades den lilla träningsmängden även ge utslag på hur bra insulinregulationen i kroppen fungerar. Det ska väl redan nu tilläggas att de här studierna i första hand vänder sig till, som jag uppfattade det, de som idag är relativt inaktiva med ambitionen att förmå fler att i alla fall röra på sig något.
HIT-träningen innebar att man "tränar" 3*20 sekunder på absolut max med kort vila emellan, tre gånger i veckan på, i det här, fallet en testcykel.

Nåväl, brukar ju vara rätt skeptisk till den här typen av program och idéer men om man betänker att en relativt otränad person bemödar sig att maxa, verkligen maxa, på testcykeln 3 gånger per vecka under 12 veckors tid så är det ju egentligen inte så märkligt att de ökar sin syreupptagningsförmåga med några %.

En annan rolig sak de visade var att de genom ett DNA test kunde studerade 11 olika geners aktivitet och utefter vad de såg förutse en individs förmåga att förbättra sin syreupptagningsförmåga genom träning med HIT-metoden. När det gällde försökspersonen i det här programmet prickade de helt rätt, till dennes fasa...

Till sist, ett kul program att se och tänk bara, tänk! Tänk vad 3*40 sekunder skulle kunna göra, eller 5*20 sekunder, tänk bara!!! Va, va, va!!! Fatta! :-)
Länk till programmet (det ligger kvar 5-6 dagar till)

Idag är det f ö 213 dagar kvar till AXA så det närmar sig :-). Vid dagens rehabträning tyckte jag mig nå ett genombrott. Vissa övningar jag gjorde kändes smärtsamma kring den onda höften och det är ju bra... att kunna konstatera vad det är som känns dåligt. Ska till sjukgymnasten på fredag och då är det ju bra att kunna beskriva problemen så tydligt som möjligt.

Mitt badhus är min borg

En liten parafrasering av "mitt hem är min borg" dök upp i mitt huvud när jag denna morgon tog gymmet på Skara badhus i besittning. Efter lite vånda pallrade jag mig dit efter frukosten men väl där var det klart över förväntan. Där fanns gott om möjligheter att trötta ut sig. Jag prövade rodd, cykel, liggcykel som konditionsalternativ och ett gäng styrkemaskiner, där fram för allt en kommer kunna göra susen för min höftträning, hoppas jag. Det blev en dryg timme idag och då vätte jag inte en ner byxorna. Simmade inte... alltså...

Här inne, i min nya borg, döljer sig oanade träningsmöjligheter!
Skaras badhus på Vilanområdet. (Bild från www.skara.se/vilan)

Så, efter denna angenäma upplevelse tänkte jag att simhallen inklusive gymmet ska bli min nya borg. Mitt badhus. Min träningsplats, mitt träningspalats, i vardagen. I alla fall tills löpningen blir ett fullgott alternativ igen.
Dags för ett nytt besök redan på torsdag!

Lycka till till mig :-) !

...och för er som undrar hur fetpanneloosingen går så är det 1 kg ner under vecka ett.