Nästa år så SKA jag vara hel och på lätta snabba ben tassa runt HELA loppet!
Heja mig!
Visar inlägg med etikett Lidingöloppet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lidingöloppet. Visa alla inlägg
tisdag 1 oktober 2013
söndag 29 september 2013
Halvklassikern slutförd
Mina vader är inte att känna igen. Stumma och kraftlösa. Framsidan lår är inte mycket bättre. Men leendet på läpparna är inte att ta miste på. Framför mig ligger 200 meter gräslöpning och en välförtjänt mållinje att passera. Bakom mig finns inte bara de senaste 14800 meterna, vilka påverkat styrkan i benen och spänsten i steget påtagligt. Nä, där finns också en 1500m lång simtur i knappt 16 gradigt vatten. Där finns också fem timmar på cykelsadeln från när HalvVättern genomtrampades och såklart 45 km skidåkning i Gustav Vasas spår. Men 200 meter kvar kan jag inte annat än le, även om benen vägrar att spurta. Jag passar på att njuta på upploppet ser på publiken, känner stämningen, speakerljudet som tar emot löpare efterlöpare. Jag blir omspurtad av ett par stycken, men vad gör väl det. Jag korsar mållinjen i min egna utmaning. Jag är i mål!
Halvklassikern är avklarad!
Att ta sig till starten av de sista 15000m i halvklassikern visade sig vara lite trassligare än det var tänkt. Arrangörernas gratisbussar från Ropsten till Lidingövallen lös med sin frånvaro när jag och sisådär 500 andra löpare försökte nå ut till startplatsen. Efter fruktlösa försök att komma med en av de två bussarna som passerat efter en 20 minuters lång väntan lyckades jag komma med en buss i linjetrafik istället. På vägen till vallen hamnade den i bilkö och vi resenärer släpptes av en hållplats före Lidingövallen och gick den sista biten. Väl framme flöt det på bättre, av med överdragen, lämna väskan, lämna värdesaker och sedan jogg till starten. Där blev det ett par muggar vatten och sedan direkt in i fållan. Av med de sista överdragen och sedan gemensam uppvärmning med de andra tusen i min fålla. Ska väl erkänna att jag inte hängde med i uppvärmningen. Har lite svårt för de där överkäcka uppvärmningsledarna, inte riktigt min grej helt enkelt.
Min vana trogen försökte jag istället leta mig framåt i startledet och nådde nästan ända fram till startlinjen. Planen från min sida var att starta loppet i hyfsad fart och springa på så länge kroppen ville och inte protesterade. Väl medveten om att det inte skulle hålla hela racet. När starten gick tassade jag med ganska långt fram i mitt led, första kilometern på 4.29 kändes inte så där värst besvärande om än snabbare än jag borde öppnat som otränad. Det ska emellertid tilläggas att den första kilometern går mest lätt utför. Försökte springa avspänt, upprätt med hög frekvens utan att ta i. Kom in i ett bra flyt och kilometrarna som följde avlöptes i ett jämnt 5 minuters tempo. 5 kilometer passerades på knappa 25 minuter. På den sjättekilometern gjorde terrängen lite mer motstånd. En stigning gav 5.29 på den kilometern och även om 7:e och 8:e kilometern gick något snabbare igen nådde jag inte ner till 5 igen, 5.13 och 5.21. Därefter gjorde sig den bristfälliga träningen sig påmind. Jag hade sprungit på som om jag hade tränat för distansen om än i lite lägre fart än vad som varit förhoppningen från början, men ansträningen var där, i topp, fullt upp, som om jag hade tränat. Jag kikade på pulsen på klockan emellan åt. Den verkande pendla mellan 174-177 och med en maxpuls på 181 så låg jag på en hög ansträngningsgrad. Men 8 kilometer... jag hade ju bara sprungit hälften. Bestämde mig för att härda ut till 10 kilometer i alla fall. Löpningen gick allt trögare, vaderna började strama och fick även lite känningar av mina skavanker. Men till 10 kilometersskylten skulle jag och dit höll jag ut, tappade en del fart och vid skylten stannade jag tvärt. Där var det platt, inga andra gick där, bara jag. Klockan tickade på 52 minuter och jag kände mig nöjd så. Jag hade sprungit 8 kilometer helt ok, härdat ut ytterligare 2. Det här var det bästa löppasset sedan jag blev skadad i november i fjol. Kanon alltså...
...då skulle jag ju ta mig i mål också. Taggade ner löpningen till jogg, tappade 10 pulsslag, varvade joggandet med att gå i några backar. Passade också på att njuta av spåret, av terrängen, av vyerna, av publiken och av medtävlarna. Förundrades över att så många ändå ställer upp i sådana här lopp. Det är både konstigt och härligt på samma gång. Personligen njuter jag nog mest av löpningen när jag springer med ett litet gäng i fantastisk miljö, men samtidigt går det ju inte att inte gilla Lidingöloppet. Sprang de avslutande kilometrarna i drygt 6-minuters tempo och fick lägga till lite tid för depåstoppet vid den sista vätskan. Vaderna stramade allt mer, låren gjorde sig påminda. Mitt ömmande knä, som varit problemet det sista gjorde även det lite väsen ifrån sig. Men med 200 meter kvar var leendet ändå på läpparna. Tiden var oväsentlig, ansträngningen och genomförandet var bra och jag passade också på att njuta av det här loppet. Härligt!
Halvklassikern är avklarad!
Att ta sig till starten av de sista 15000m i halvklassikern visade sig vara lite trassligare än det var tänkt. Arrangörernas gratisbussar från Ropsten till Lidingövallen lös med sin frånvaro när jag och sisådär 500 andra löpare försökte nå ut till startplatsen. Efter fruktlösa försök att komma med en av de två bussarna som passerat efter en 20 minuters lång väntan lyckades jag komma med en buss i linjetrafik istället. På vägen till vallen hamnade den i bilkö och vi resenärer släpptes av en hållplats före Lidingövallen och gick den sista biten. Väl framme flöt det på bättre, av med överdragen, lämna väskan, lämna värdesaker och sedan jogg till starten. Där blev det ett par muggar vatten och sedan direkt in i fållan. Av med de sista överdragen och sedan gemensam uppvärmning med de andra tusen i min fålla. Ska väl erkänna att jag inte hängde med i uppvärmningen. Har lite svårt för de där överkäcka uppvärmningsledarna, inte riktigt min grej helt enkelt.
Min vana trogen försökte jag istället leta mig framåt i startledet och nådde nästan ända fram till startlinjen. Planen från min sida var att starta loppet i hyfsad fart och springa på så länge kroppen ville och inte protesterade. Väl medveten om att det inte skulle hålla hela racet. När starten gick tassade jag med ganska långt fram i mitt led, första kilometern på 4.29 kändes inte så där värst besvärande om än snabbare än jag borde öppnat som otränad. Det ska emellertid tilläggas att den första kilometern går mest lätt utför. Försökte springa avspänt, upprätt med hög frekvens utan att ta i. Kom in i ett bra flyt och kilometrarna som följde avlöptes i ett jämnt 5 minuters tempo. 5 kilometer passerades på knappa 25 minuter. På den sjättekilometern gjorde terrängen lite mer motstånd. En stigning gav 5.29 på den kilometern och även om 7:e och 8:e kilometern gick något snabbare igen nådde jag inte ner till 5 igen, 5.13 och 5.21. Därefter gjorde sig den bristfälliga träningen sig påmind. Jag hade sprungit på som om jag hade tränat för distansen om än i lite lägre fart än vad som varit förhoppningen från början, men ansträningen var där, i topp, fullt upp, som om jag hade tränat. Jag kikade på pulsen på klockan emellan åt. Den verkande pendla mellan 174-177 och med en maxpuls på 181 så låg jag på en hög ansträngningsgrad. Men 8 kilometer... jag hade ju bara sprungit hälften. Bestämde mig för att härda ut till 10 kilometer i alla fall. Löpningen gick allt trögare, vaderna började strama och fick även lite känningar av mina skavanker. Men till 10 kilometersskylten skulle jag och dit höll jag ut, tappade en del fart och vid skylten stannade jag tvärt. Där var det platt, inga andra gick där, bara jag. Klockan tickade på 52 minuter och jag kände mig nöjd så. Jag hade sprungit 8 kilometer helt ok, härdat ut ytterligare 2. Det här var det bästa löppasset sedan jag blev skadad i november i fjol. Kanon alltså...
...då skulle jag ju ta mig i mål också. Taggade ner löpningen till jogg, tappade 10 pulsslag, varvade joggandet med att gå i några backar. Passade också på att njuta av spåret, av terrängen, av vyerna, av publiken och av medtävlarna. Förundrades över att så många ändå ställer upp i sådana här lopp. Det är både konstigt och härligt på samma gång. Personligen njuter jag nog mest av löpningen när jag springer med ett litet gäng i fantastisk miljö, men samtidigt går det ju inte att inte gilla Lidingöloppet. Sprang de avslutande kilometrarna i drygt 6-minuters tempo och fick lägga till lite tid för depåstoppet vid den sista vätskan. Vaderna stramade allt mer, låren gjorde sig påminda. Mitt ömmande knä, som varit problemet det sista gjorde även det lite väsen ifrån sig. Men med 200 meter kvar var leendet ändå på läpparna. Tiden var oväsentlig, ansträngningen och genomförandet var bra och jag passade också på att njuta av det här loppet. Härligt!
torsdag 26 september 2013
Lidingöloppet - prerace report
Förberedelser är A och O, sägs det. Förberedelser för vad då kan man tänka. Ska man prestera optimalt eller genomföra något extremt är det säker så att framgången ligger i förberedandet. Är planen däremot att medelprestera i ett inte allt för ansträngande sammanhang är nog det där med förberedelser inte hela världen.
I morgon bär det i alla fall av mot huvudstaden, utan vare sig A eller O. Mina förberedelser liknar nog mer E och Ö eller nått. Visst har jag försök att få fason på löpningen ända sedan i somras och faktiskt kunnat springa hyfsat regelbundet, men det har hela tiden snarare handlat om att komma i löpbart skick än i form.
För sju dagar sedan sprang jag ett träningspass över milen. Det var första gången på hur länge som helst. Undantaget de två passen jag sprang med frun i somras, FjällOL och AXA korta banan. I vilket fall så var det ett härligt pass, jag skrev om det här på bloggen. Sedan dess har jag emellertid valt att vila mina skavanker, bara kört lite rehabövningar (o-ombytt), vilket säkert varit nyttigt.
Den kroppsliga statusuppdateringen inför stundande race gör emellertid gällande att smärtor på utsidan höger knä kommer vara att räkna med. Hälsenor och vadmuskler hoppas jag kunna hålla ordning på och sedan återstår frågetecknet kring höftproblemen. Kan jag springa hela racet utan problem med höften, då blir jag grymt glad.
Det mentala läget är ruskigt mycket bättre än det fysiska. Är otroligt löpsugen. Verkligen grymt förväntansfull och laddad. Det här ska bli hur kul som helst!
Om jag ska ge mig på en uppdatering kring tekniken så är där väl ett litet frågetecken. Håller ju som bäst på att försöker lära mig springa bättre och effektivare, men har väl hamnat i ingenmansland, någonstans emellan gammal och ny löpteknik. När jag tränar kan jag springa bra när jag fokuserar på tekniken men blir jag ofokuserad eller trött så kommer hälisättningen och steglängden lika säkert som nubben på midsommarafton.
I vilket fall, mentalt, fysiskt, tekniskt, jag skiter nästan i vilket, när jag korsar mållinjen på lördag så är minutamning genomförd. Halvklassikern avklarad. Det kommer kännas riktigt bra och den känslan längtar jag redan efter!
Jag startar i Lidingöloppet 15k startled 4, klockan 10.10, med 44200 på bröstet och Inov8 på tassarna. Jag springer i mål klockan....
Heja mig!
I morgon bär det i alla fall av mot huvudstaden, utan vare sig A eller O. Mina förberedelser liknar nog mer E och Ö eller nått. Visst har jag försök att få fason på löpningen ända sedan i somras och faktiskt kunnat springa hyfsat regelbundet, men det har hela tiden snarare handlat om att komma i löpbart skick än i form.
För sju dagar sedan sprang jag ett träningspass över milen. Det var första gången på hur länge som helst. Undantaget de två passen jag sprang med frun i somras, FjällOL och AXA korta banan. I vilket fall så var det ett härligt pass, jag skrev om det här på bloggen. Sedan dess har jag emellertid valt att vila mina skavanker, bara kört lite rehabövningar (o-ombytt), vilket säkert varit nyttigt.
Den kroppsliga statusuppdateringen inför stundande race gör emellertid gällande att smärtor på utsidan höger knä kommer vara att räkna med. Hälsenor och vadmuskler hoppas jag kunna hålla ordning på och sedan återstår frågetecknet kring höftproblemen. Kan jag springa hela racet utan problem med höften, då blir jag grymt glad.
Det mentala läget är ruskigt mycket bättre än det fysiska. Är otroligt löpsugen. Verkligen grymt förväntansfull och laddad. Det här ska bli hur kul som helst!
Om jag ska ge mig på en uppdatering kring tekniken så är där väl ett litet frågetecken. Håller ju som bäst på att försöker lära mig springa bättre och effektivare, men har väl hamnat i ingenmansland, någonstans emellan gammal och ny löpteknik. När jag tränar kan jag springa bra när jag fokuserar på tekniken men blir jag ofokuserad eller trött så kommer hälisättningen och steglängden lika säkert som nubben på midsommarafton.
I vilket fall, mentalt, fysiskt, tekniskt, jag skiter nästan i vilket, när jag korsar mållinjen på lördag så är minutamning genomförd. Halvklassikern avklarad. Det kommer kännas riktigt bra och den känslan längtar jag redan efter!
Jag startar i Lidingöloppet 15k startled 4, klockan 10.10, med 44200 på bröstet och Inov8 på tassarna. Jag springer i mål klockan....
Heja mig!
tisdag 17 september 2013
Startbeviset har kommit
Startbeviset för mitt deltagande i Lidingöloppet damp ner i lådan här om dagen. Den landade som en tydlig påminnelse om att loppet närmar sig. Det ska bli riktigt härligt att åka upp till tävlingen och delta i den här löparfesten. Planen är att åka upp under fredagen och sedan leta mig ut till målområdet bida, springa min runda och, efter att ha duschat och bytt om, glida runt lite på området och insupa atmosfären. Insupa, glädjen, spänningen och känslan av oövervinnerliga prestationer. Naturligtvis även följa huvudloppet en del och beundra de fantastiska löparna som utgör täten under en sådan här tillställning.
För egen del är jag fullkomligt lugn. 15 kilometer är visserligen längre, betydligt längre, än vad mina nuvarande löppass utgör, men samtidigt en sträcka jag sprungit otaliga gånger förut. Målet var från början uppsatt för att nå en viss tid, sedemera justerades målsättningen ner till att springa loppet utan smärtor. Även denna, tämligen måttfulla målsättning, räknar jag dock med att få överge. Smärtfritt går det inte. Inte än. På löppassen spänner det i hälsenorna, knorrar på hälbenet och smärtar i ett knä. Illa tänker du kanske. Men det tänker inte jag. Höfterna som hindrat mig från att löpa håller sig hyfsat i schakt och det är för mig en triumf i nuläget. De små krämpor som kvarstår kan jag springa med och delvis beror de säkert på min ambition om att springa i barfota skor och att lära mig springa på framfoten.
Det är också därför passen bara är mellan 4-7 kilometer, jag skyndar långsamt.
Men jag har faktiskt tävlat för första gången i år. Ställde mig på startlinjen vid årets Sprint DM i orientering. Banan mätte 2,5 km fågelvägen (knappt 3,5 löpvägen) och det var ett bra pass för min del. Det blev ett bra test för att löpa fort, löpa med kraft. Nåväl, så fort det nu kan gå med den kraft jag kan frambringa, men ändå. Nådde målet på 14.22 och hade då plockat 15 och de 16 kontrollerna utan problem. Fick nyttja femtontalet extra sekunder när jag lyckades läsa mellan 11-12 när jag bara hade stämplat vid 10. Så kan det vara. Får väl skylla på ringrostig orienteringsteknik. 14.22 räckte i alla fall till en fjärdeplats, 1.22 efter segraren. Det mest glädjande under den här tävlingen var att jag höll. Inga fler, nya, eller förvärrade skavanker. Kanon!
Dagens "slutligen"... Det här med skoval igen. Charlotte, löpcoachen avrådde från att springa Lidingö i barfotaskor och det kan jag nog också förstå att det skulle kunna klassas som oklokt. Men då jag inte ville falla tillbaka på att springa i mina löparskor så måste jag ju ha ett alternativ till. Något däremellan, mellan löparskon och barfotaskon. Så, just på Sprint DM, så var där en sportförsäljning som reade ut ett par Inov8 skor med lite mer sula, lite mer mönster, men ändå lätta och smidiga. Jag slog till direkt och sprang med dem i ovan nämnda lopp. Har tränat ytterligare en gång i dem och jag tror att det kommer bli kanonbra.
...och ikväll väntar ytterligare ett pass i "Lidingö-dojjorna", ska bli gött!
För egen del är jag fullkomligt lugn. 15 kilometer är visserligen längre, betydligt längre, än vad mina nuvarande löppass utgör, men samtidigt en sträcka jag sprungit otaliga gånger förut. Målet var från början uppsatt för att nå en viss tid, sedemera justerades målsättningen ner till att springa loppet utan smärtor. Även denna, tämligen måttfulla målsättning, räknar jag dock med att få överge. Smärtfritt går det inte. Inte än. På löppassen spänner det i hälsenorna, knorrar på hälbenet och smärtar i ett knä. Illa tänker du kanske. Men det tänker inte jag. Höfterna som hindrat mig från att löpa håller sig hyfsat i schakt och det är för mig en triumf i nuläget. De små krämpor som kvarstår kan jag springa med och delvis beror de säkert på min ambition om att springa i barfota skor och att lära mig springa på framfoten.
Det är också därför passen bara är mellan 4-7 kilometer, jag skyndar långsamt.
Men jag har faktiskt tävlat för första gången i år. Ställde mig på startlinjen vid årets Sprint DM i orientering. Banan mätte 2,5 km fågelvägen (knappt 3,5 löpvägen) och det var ett bra pass för min del. Det blev ett bra test för att löpa fort, löpa med kraft. Nåväl, så fort det nu kan gå med den kraft jag kan frambringa, men ändå. Nådde målet på 14.22 och hade då plockat 15 och de 16 kontrollerna utan problem. Fick nyttja femtontalet extra sekunder när jag lyckades läsa mellan 11-12 när jag bara hade stämplat vid 10. Så kan det vara. Får väl skylla på ringrostig orienteringsteknik. 14.22 räckte i alla fall till en fjärdeplats, 1.22 efter segraren. Det mest glädjande under den här tävlingen var att jag höll. Inga fler, nya, eller förvärrade skavanker. Kanon!
Dagens "slutligen"... Det här med skoval igen. Charlotte, löpcoachen avrådde från att springa Lidingö i barfotaskor och det kan jag nog också förstå att det skulle kunna klassas som oklokt. Men då jag inte ville falla tillbaka på att springa i mina löparskor så måste jag ju ha ett alternativ till. Något däremellan, mellan löparskon och barfotaskon. Så, just på Sprint DM, så var där en sportförsäljning som reade ut ett par Inov8 skor med lite mer sula, lite mer mönster, men ändå lätta och smidiga. Jag slog till direkt och sprang med dem i ovan nämnda lopp. Har tränat ytterligare en gång i dem och jag tror att det kommer bli kanonbra.
...och ikväll väntar ytterligare ett pass i "Lidingö-dojjorna", ska bli gött!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)