Mötet med de spanska hundarna

Vaknade klockan sex av att larmet tjöt och allt var kolsvart. Strömmen hade gått i hela kvarteret. Upp och försöka tysta ner det hela. Stuffade runt i mörkret tills mobiltelefonens ficklampssken gjorde inspektionen avsevärt lättare. Efter detta kunde jag inte somna om utan ägnade morgon timmarna åt att invänta ljuset.
Vid åttasnåret drog jag på mig träningskläderna och merreldojjorna. Tänkte att jag skulle prova det där med morgonpass för att slippa den varmaste tiden på dygnet. Planen var att testa en ny runda från huset. Istället för att springa ner till sköldpaddesjön, jo, faktiskt , en sjö med massvis med små sköldpaddor i, så skulle jag fortsätta uppför genom bebyggelsen och ta bron över motorvägen och ut i bergen. På kartan såg den tänkta rutten verkligen tilltalande ut med mestadels grusväg, men redan efter ett par hundra meter efter motorvägspassagen tog det stopp. Efter ett litet krön fanns en avspärrning över den lilla grusvägen och min bristfälliga spanska tilltrotts kunde jag utläsa att det var förbjudet att passera. Därifrån kunde jag emellertid se större delen av den tänkta turen. Landskapet utgjordes av böjande småkullar och jag skulle passera runt en liten dalgång för att komma ner längs en sluttning en bit bort. Men nu blev det alltså inget med det.
Vände istället på klacken och sprang ett stycke tillbaka vek av i en korsning för att snedda ner på en annan grusväg tillbaka mot en tunnel under motorvägen som jag passerat igenom vid tidigare pass. Det var en ganska brant utförslöpa och jag fick koncentrera mig på stegisättningen för att inte överbelasta hälarna. Men mitt i backen tog det stopp igen. Jag stod öga mot öga med en rejäl hund. Den var stor som en Labrador men betydligt kraftigare. Den stod femtontalet meter nedanför mig, och blängde. Runt halsen hade den ett halsband vilket för tillfället var mycket positivt, det som emellertid saknades var ett koppel och någon som höll i andra ändan. Jag började försiktigt backa upp för backen igen, men han bara ett par tre steg innan hunden tog ett par steg framåt och skällde ett par kraftfulla skall. Då började det genast skälla lite längre ner i backen också och ur en kurva kom ytterligare tre hundar i full fart. Eller, närmare två och en halv, kanske är rättare sagt. Den ena var likadan som den första hunden och den andra var en sån där smal, hög löparhund som löper i hundkapplöpningar, men den sista hunden var en liten rufsig pryl som också sprang och skällde så gott den kunde. Det var dock inte mycket till skall utan mer som voffande.
Så, fyra hundar, eller i alla fall tre och en halv, kommer löpandes mot mig här ute på en grusväg på den spanska landsbygden. Vad göra? Naturligtvis är svaret ingenting. Jag gjorde ingenting, släppte ner händerna och stod still. Hundarna bromsade in när de nådde fram till mig, nosade lite men skällde fortsatt en hel del. En av dem hoppade upp på mig bakifrån och gav mig en liten knuff. Jag var lugn men kände mig ganska rådlös. Provade att skälla lite på dem men utan effekt.
Så, äntligen långt ner i backen hörde jag någon vissla och ropa på hundarna. Nu skulle de väl ge sig av igen. De brydde sig tämligen måttligt men sprang ialla fall i väg en bit. Vände emellertid och sprang tillbaka mot mig igen, och så höll det på en liten stund. Till slut tyckte jag mig höra att den som ropade ropade "vamos", vilket jag också då började med och hytte åt hundarna att ge sig av mot sin ägare igen. Den här gången gick det bättre. Hundarna gav sig av neråt igen och jag vände och sprang uppåt. Tittade mig om i backen några gånger men svängde sedan tillbaka mot bron över motorvägen och tassade samma väg hem som jag hade sprungit ut på. Det blev ett lite kortare pass än planerat och kanske lite mer händelserikt än vad jag hade tänkt mig när jag beslöt mig för en morgonjogg före frukost efter den taskiga inledningen på dagen. Strömmen kom i alla fall tillbaka efter ett par timmar och nu är allt som vanligt igen. Jag sitter i soffan på verandan och skriver blogginlägg, frugan ligger i solen och läser och ungarna plaskar på i poolen. Vad var det jag kallade det... Livsnjutning...utan hundbett.

Alltid ett "men"

Hektiskt. Så kan man sammanfatta nuläget. Ibland är det väl så i livet, allt tycks hända på en gång. Det är mycket på jobbet och har så varit den senaste månaden. Lyckades ändå klämma in en vecka i Funäs under vecka 7 och var där helt bortkopplad från jobb, blogg, internet. Ägnade mig åt familjen, skidåkning och en god bok. En härlig vecka, men... det måste väl alltid komma ett sådant. Ett men. Veckan avslutades med brutal pulkaåkning av den yngsta dottern, som lyckades krascha in i kusinen så illa att hon bröt överarmen. Så istället för att köra hemöver i lördags åkte familjen 23 mil norröver till Östersund för en operation. Väl där visade det sig att de hade för många akutfall på akuten så vi fick, efter en natt sömn, åka söderöver mot Skövde istället. Vi passade på att sova hemma en natt och sedan till KSS i förrgår morse, där vi blev kvar hela dagen. Till slut blev vi emellertid hemsickade, utan operation och utan gips (!). Det som i Funäsdalen och Östersund ansågs vara ett benbrott som krävde operation tyckte läkarna i Skövde att de skulle pröva att läka benet med en mitella istället. Hmmm... möjligt att det kommer gå hur bra som helst, men som förälder blir man ju lite fundersam över hur vårdmetoderna kan skilja så mycket. Från ytterligheter.
Dottern få i vilket fall inte åka till skolan den här veckan så det blir att VAB:a från och med idag.

I allt detta med jobb och armbrott ska jag ju träna också... 6 dagar kvar till HalvVasan och det känns verkligen som att det närmar sig. Under vecka i Funäs blev det ett par bra pass och det känns gott. Ska verkligen försöka få till något/några skidpass i den här vecka också, även om det känns trassligt. Igår kom jag emellertid iväg på MER-träningen, vilken jag också fick hålla i för första gången sen i november, eller nått. Det var riktigt kul och vi körde ett bra varierat och ganska tufft pass. Men... det måste väl alltid komma ett sådant. Ett men. Min höft ville inte vara med hela tiden. Hälen klarade sig fint men höften sa stopp efter ca 45 min. Kunde i a f coacha deltagarna genom hela passet men fick för egen del köra mina rehabövningar istället.

Igår gick bilen sönder också, något med styrleden, höger fram. Funderar på om det är i sympati för min höger höft som forden försöker stötta mig. I vilket fall uppskattas det föga.

Sådär. En liten update över det något kaosartade nuläget. Men... det måste väl alltid komma ett sådant. Ett men. Det lättar snart. Det är jag säker på!

Blånagel i ögat

Sitter i förtältet på morgonkvisten, ungarna sitter brevid och leker med några små "plockihop-djur". Jag funderar över gårdagen. Det var en riktigt härlig orienteringsdag igår. Vi åkte ut hela familjen och först sprang vi med ungarna, jag med den minsta och fru med den större. Sedan var det min tur. Gårdagens lopp var egentligen riktigt dåligt genomför från min sida. Sprang lite för mycket, ville lite för mycket, orienterade lite för lite och bommade lite för mycket. Värmen tog även ut sin rätt. Jag startade ett par minuter efter 13 och då var det rejält hett vilket jag har problem med. Sammanlagt kan jag nog räkna in 5-6 minuter bom på lika många ställen längs banan, ett riktigt skitlopp egentligen, men ändå ingen katastrof.
Etapp tre avgjordes i strandskogen vid Vilshärad så eftergenomfört lopp var det bara att knalla ner på stranden och bada, Fru och ungar var redan där och jag knallade rätt ner i vattnet. Det var faktiskt badpremiär för i år! Men så skönt! Sol, varmt, sandstrand, orientering, bad, macka och vatten. Perfekt!
...och det blev inte sämre, efter en snabb dusch gick vi till bekanta där vi fick oss en fika och jag en öl. Perfekt!
Den enda lilla tråkigheten igår var att jag sprang tävlingen i mina tänkta AXA-dojjor och fick mig en finfin blånagel på stortån. Det var ju inte bra för de kommande två etapperna men framförallt fick jag något att fundera över inför AXA. Verkar bli en svår nöt att knäcka, att ta beslut om skoval inför den tävlingen...

Idag står det vilodag på Oringen-programmet, eller vilodag förresten de har ju döpt om det till aktivitetsdag så nått för vi väl hitta på. Tanken är att vi ska åka ner till Kullaberg för att leta rätt på Vilks Arx och Nimis, och det ska bli kul, så när som på bilresan dit och hem förståss!
Hinner vi tillbaka i hyffsad tid till Halmstad så springer HD21 elitklasserna sprint inne i stan ikväll och det är alltid kul att se.

Imorgon väntar sedan en ny tuff långdistans och jag startar nästan först, 08.36, så det blir till att spåra till de andra... Pannben fram!

Husvagnssemester

(opublicerat inlägg från igår...)

Planen var, packa fredag för att bara äta frukost och åka iväg mot Halmstad på lördag morgon.

Verkligheten gav följande: Det Sundmarkska paret var alldeles för lata för att packa ihop allt på fredagen och när frukosten inmundigades på lördagsmorgonen hade klockan redan passerat 10. Vi kom iväg vid ett och örjade med att köra ner till statiol och tanka samt inta lunch på den lokala korvmojjen. Därefter åkte vi till klubbstugan för att byta en tävlingströja samt uträtta diverse behov. Klockan var således över två när vi lämnade Skara. Inledningsvis gick resan galant men efter Vara började bromsarna låta illa på bilen och i Vårgårda tvingades vi stanna. Beslutet som därefter fattades innebär enkelt att koppla av husvagnen och köra tillbaka bilen till Skara och där låna mina föräldrars bil för att återvända till Vårgårda och fortsätta färden. När det var avklarat var klocka ca fem. Därefter gick resan ganska bra. Vi nådde vår campingplats före åtta men var då tvungna att inleda med att handla och äta lite så vid nio eller nått började vi med resning av förtält.

Att resa förtält är inte så svårt men ganska tidsödande, inkluderar vi iorndningställande av förtält och bäddning samt läggning av barn så hade klockan gott och väl passerat elva. Då var det dags att ta tag i förberedelserna för morgonens äventyr, den första oringenetappen. Men jag var nog i säng en bit före tolv iallafall, med klockan ställd på halv sju...

Lärdom, ...ibland går det inte helt friktionsfritt helt enkelt!

___________________________

Men jag har ju sprungit också. Den första etappen är avklarad och det var väl ingen succé men heller ingen katastrof. Sprang ett hyffsat bra lopp men var otroligt trött. Det var ändå roligt att vara tillbaka i halland och springa och jag ser fram emot morgondagens etapp då det är medeldistans på programmet.

En vägg i vägen och längtan i tanken

Skönt trötta ben klev ur sängen imorse, igår var det den tredje etappen av Vårgrymmen och vi löpte från Lidköping till Husaby k:a på kanten av platåberget Kinnekulle. Passet avlöptes i lungt tempo och i mycket varierande landskap. Vi inledde längs med Vänerstrand, tuffade på längs med järnvägen till Källby och sedan ut i skogarna upp mot Kinnekulle. Ett härligt pass och en skön upplevelse. Nästa vecka fortsätter Vårgrymmen mot Skara. 23 nya härliga km väntar. Det ska bli kul!

Totalt sett känns det ganska bra i kroppen även om höger hälsena gjorde sig påmind igår. Jag skulle väl kunna träna lite mer och framförallt oftare och mer varierat, men maj är som maj är, fullt upp hela tiden så jag får nöja mig med de pass som verkligen blir av.
Inför AXA skapade emellertid förra veckans Vårgrym lite oro. Jag tror minsann jag väggade. Det var första långpasset i sommarvärme (nästan 30 grader) och vi körde mycket på hårt underlag. Jag (läs kroppen) fungerade hyffsat i 16-17 km med sedan tvärdog benen. Jag tog mig knappt frammåt. De avslutande kilometrarna genomfördes växelvis gående och löpande. Det som var bra med den upplevelsen var väl lärdomen om att det går att ta sig framåt även när krafterna tryter. Det kan avra bra att ha med sig efter 4-5 timmar på fjället i augusti.
______________________________

Jag längtar till semestern, det är bara att konstatera. Ser fram emot mer tid med ungarna och frun. Ser fram emot ett par veckor i Funäs, ett par veckor hemma och en kul vecka med Oringen i Halmstad. Ser fram emot träning och ser fram emot lata dagar och aktiva dagar. Ser även fram emot att ha lite mer tid för huset både invändigt och utvändigt.

...med tre veckor kvar får man väl börja räkna ner, eller?
______________________________

På söndag är det dags för årets stora arrangemang för orienteringsklubben. Vi tar emot över 2600 orienterare på Skara sommarland för den sprinttävling vi annordnar. Så här dagarna innan är det massvis med bestyr att fixa med, men det är också 15:e gången vi arrangerar tävlingen så mycket går på rutin. I vilket fall ska det blir grymt kul att genomföra arrangemanget igen och det troliga är att vi slår deltagarrekord i år. Häääärlig!