Halvklassikern slutförd

Mina vader är inte att känna igen. Stumma och kraftlösa. Framsidan lår är inte mycket bättre. Men leendet på läpparna är inte att ta miste på. Framför mig ligger 200 meter gräslöpning och en välförtjänt mållinje att passera. Bakom mig finns inte bara de senaste 14800 meterna, vilka påverkat styrkan i benen och spänsten i steget påtagligt. Nä, där finns också en 1500m lång simtur i knappt 16 gradigt vatten. Där finns också fem timmar på cykelsadeln från när HalvVättern genomtrampades och såklart 45 km skidåkning i Gustav Vasas spår. Men 200 meter kvar kan jag inte annat än le, även om benen vägrar att spurta. Jag passar på att njuta på upploppet ser på publiken, känner stämningen, speakerljudet som tar emot löpare efterlöpare. Jag blir omspurtad av ett par stycken, men vad gör väl det. Jag korsar mållinjen i min egna utmaning. Jag är i mål!
Halvklassikern är avklarad!
Att ta sig till starten av de sista 15000m i halvklassikern visade sig vara lite trassligare än det var tänkt. Arrangörernas gratisbussar från Ropsten till Lidingövallen lös med sin frånvaro när jag och sisådär 500 andra löpare försökte nå ut till startplatsen. Efter fruktlösa försök att komma med en av de två bussarna som passerat efter en 20 minuters lång väntan lyckades jag komma med en buss i linjetrafik istället. På vägen till vallen hamnade den i bilkö och vi resenärer släpptes av en hållplats före Lidingövallen och gick den sista biten. Väl framme flöt det på bättre, av med överdragen, lämna väskan, lämna värdesaker och sedan jogg till starten. Där blev det ett par muggar vatten och sedan direkt in i fållan. Av med de sista överdragen och sedan gemensam uppvärmning med de andra tusen i min fålla. Ska väl erkänna att jag inte hängde med i uppvärmningen. Har lite svårt för de där överkäcka uppvärmningsledarna, inte riktigt min grej helt enkelt.
Min vana trogen försökte jag istället leta mig framåt i startledet och nådde nästan ända fram till startlinjen. Planen från min sida var att starta loppet i hyfsad fart och springa på så länge kroppen ville och inte protesterade. Väl medveten om att det inte skulle hålla hela racet. När starten gick tassade jag med ganska långt fram i mitt led, första kilometern på 4.29 kändes inte så där värst besvärande om än snabbare än jag borde öppnat som otränad. Det ska emellertid tilläggas att den första kilometern går mest lätt utför. Försökte springa avspänt, upprätt med hög frekvens utan att ta i. Kom in i ett bra flyt och kilometrarna som följde avlöptes i ett jämnt 5 minuters tempo. 5 kilometer passerades på knappa 25 minuter. På den sjättekilometern gjorde terrängen lite mer motstånd. En stigning gav 5.29 på den kilometern och även om 7:e och 8:e kilometern gick något snabbare igen nådde jag inte ner till 5 igen, 5.13 och 5.21. Därefter gjorde sig den bristfälliga träningen sig påmind. Jag hade sprungit på som om jag hade tränat för distansen om än i lite lägre fart än vad som varit förhoppningen från början, men ansträningen var där, i topp, fullt upp, som om jag hade tränat. Jag kikade på pulsen på klockan emellan åt. Den verkande pendla mellan 174-177 och med en maxpuls på 181 så låg jag på en hög ansträngningsgrad. Men 8 kilometer... jag hade ju bara sprungit hälften. Bestämde mig för att härda ut till 10 kilometer i alla fall. Löpningen gick allt trögare, vaderna började strama och fick även lite känningar av mina skavanker. Men till 10 kilometersskylten skulle jag och dit höll jag ut, tappade en del fart och vid skylten stannade jag tvärt. Där var det platt, inga andra gick där, bara jag. Klockan tickade på 52 minuter och jag kände mig nöjd så. Jag hade sprungit 8 kilometer helt ok, härdat ut ytterligare 2. Det här var det bästa löppasset sedan jag blev skadad i november i fjol. Kanon alltså...
...då skulle jag ju ta mig i mål också. Taggade ner löpningen till jogg, tappade 10 pulsslag, varvade joggandet med att gå i några backar. Passade också på att njuta av spåret, av terrängen, av vyerna, av publiken och av medtävlarna. Förundrades över att så många ändå ställer upp i sådana här lopp. Det är både konstigt och härligt på samma gång. Personligen njuter jag nog mest av löpningen när jag springer med ett litet gäng i fantastisk miljö, men samtidigt går det ju inte att inte gilla Lidingöloppet. Sprang de avslutande kilometrarna i drygt 6-minuters tempo och fick lägga till lite tid för depåstoppet vid den sista vätskan. Vaderna stramade allt mer, låren gjorde sig påminda. Mitt ömmande knä, som varit problemet det sista gjorde även det lite väsen ifrån sig. Men med 200 meter kvar var leendet ändå på läpparna. Tiden var oväsentlig, ansträngningen och genomförandet var bra och jag passade också på att njuta av det här loppet. Härligt!

Barfotalöpning

Tillbaka på Oblog. Senaste inlägget i April. Augusti nu och mycket har hänt. Som deltagare i Minutmaning och Halvklassikern har jag bloggat en del under den här perioden på Funbeat. Bl a finns racereport från både Vättern och Vansbro där, om det kan locka till läsning :-).
Min Funbeatblog

Tänkte att jag skulle ge en update kring skadeläget. Det enda lopp som kvarstår i min halvklassiker är ju Lidingö 15k och då behöver man ju kunna springa lite. Och det kan jag!!!
Efter att ha varit skadad sedan oktober i fjol och kört diverse rehabprogram och besök hos kiropraktik och sjukgymnastik så känns det som det lättar nu. Jag kan springa igen. Inte snabbt. Inte så länge. Men det går!

Merrell road glove 2. Kan det vara rätt?

Vet inte om det är klokt, eller om det håller i längden, men jag har ställt undan mina löparskor och införskaffat sk "barfotaskor". 4mm sula, 0 mm drop. Osannolikt att det kan vara bra? Möjligen, men än så länge funkar det fint.

Så, just idag är jag stark... Äh, hyfsat hel och tämligen frisk iallafall. Har tränat och "rört mig" ganska mycket under den senaste månaden och planen är att fortsätta i den andan. Med sex veckor kvar till Lidingö är det främst kontinuitet som gäller. Kontinuitet och variation. Har också varit duktig med rehaben och ser inte någon anledning att sluta upp med den. Sätter inga mål för genomförandet på Lidingö utan nöjer mig med om jag klarar av att springa loppet smärtfri. Det hade suttit som en smäck!

Sex veckors träning kanske kan tyckas vara en begränsad och till det ska då läggas att familjen jag lever i har en stundande tvåveckorsvistelse i Spanien planerad, vilket jag alltså är inkluderad i. Ska bli härligt om än varmt. Hoppas innerligt att det ska funka med att träna en del och att jag kommer hem starkare än jag åkte.

Apropå styrka... jag är för vek. Mer styrketräning skulle göra mig, min kropp, och mina skavanker gott. (punkt)

Domen i Aktivitus-målet har fallit

Domen har fallit. Lika hårt som förväntat. Jag är en motionär. Inget annat. Någon riktig cyklist är jag heller inte. Dessutom verkar pannbenet flagnat något även om sluttampen på testningen visade annat.
Det var igår morse jag styrde, den sedan förra helgen nytvättade men nu mer åter nedlortade, Mondeon mot Göteborg och Aktivitus testcenter. Genom min medverkan i minutmaning.se blev jag erbjuden att låta testa min kondition och cykelförmåga, vilket naturligtvis var svårt att avstå.

Väl instegandes på kliniken träffade jag Patrik som skulle göra testningen. Han berättade att tre test skulle klaras av. Först ett mjölksyratest, sedan ett max test gällande syreupptagningsförmåga och till sist ett spurttest. Spännande. Jag har ju gjort sådana här tester innan och vet att de är svinjobbiga och att man behöver ladda med sitt tjockaste och mest stabila pannben för att det ska funka. Tyckte att jag hade peppat mig själv väl inför vad som komma skulle och försökte peppa mig ytterligare när testningen drog igång.
Efter att Patrik joxat lite med cykelinställningarna trampade jag igång. Först uppvärmning sedan stegvis ökande belastning och provtagning i fingret. Jag trampade på. 3 minuter, stick i fingret, 3 minuter till, nytt stick i fingret. Efter 15 min var det klart, då hade mjölksyran stigit rejält.

Efter lite lågintensivt trampande påbörjades nästa test. 5-8 minuters trampande, med kadens 100, ökande belastning. Andningsmask på, och sedan... trampa. Trampa. Trampa. Trampa. Till en början går det ju fint, naturligtvis. Sedan börjar det ta emot. Emot allt mer. Trötta muskler skriker "Stopp, stopp, stanna". Hjärnan skriker "Jag ger mig aldrig", "jag ger mig aldrig!", "ALDRIG"... jo, nu... Jag gav upp. Jävla pannben. Visserligen var jag riktigt, riktigt stum och trött men, aldrig... jag tycker nog att jag sålde mig lite billigt. I efterhand visade kurvan att jag hade fortsatt ökad kapacitet så vad den skulle sluta på fick jag inte veta. Nu kommer en svordom till. Jäkla vekling... Men, Patrik förklarade att det ofta är så när man inte är van vid att cykla. Benen tar slut före peaken. Jag var helt enkelt för dålig på att cykla. Vilken tröst va!
Men det var ju inte slut med det. Ett test kvar och så här i efterhand har jag förstått att vi sparat det bästa till sist. Jag fick byta cykel och börja trampa på en annat. Noterade en mjukare sadel vilket var skönt för rumpan. Det här testet skulle bara vara i 30 sekunder och gick ut på att jag skulle trampa så fort jag kunde hela tiden. 30 sekunder, liksom... hur svårt kan det vara? En intervall, typ. I vilket fall taggade jag till inför uppgiften och lyckades peta upp kadensen i 165, vilket jag kände mig mycket nöjd med. Om det är snabbt eller inte, har jag ingen aning om, men för min del var det så fort jag kunde. Genomförandet av testet går till som följer. Jag trampar så fort jag kan och när jag har nått över 160 läggs vikter/motstånd på. Uppgiften är då att bibehålla takten så bra det bara går under ynka/oändliga 30 sekunder.

Easypeasie...Not. Det går väldigt bra första 10 sekunderna, sedan tar det explosiva muskelglykogenet slut (de som kan mer om fyslära kan förklara det bättre). I vilket fall så tar det inte många sekunder efter det innan musklerna är sprängfyllda med mjölksyra. Patrik skriker "15 kvar". Skojar han? Varje sekund känns som en evighet. "10 kvar". Vad faan. Takten bedarrar, känns som om jag knappt får runt tramporna. "5", ropar Patrik "Kämpa nu". Jag gör mitt yttersta för att få runt eländet. Ställer mig upp och hittar lite kraft. "2". Två kvar, jag kommer överleva. Tar i de sista tunga varven och testet är över. Klickar ur skorna och drösar ner på golvet. Kippar efter andan. Pulsen rusar fortfarande. Det var riktigt jobbigt. Riktigt, riktigt jobbigt. EN  tuff intervall...

Jag känner mig både lite nöjd för att jag verkligen tog i allt jag hade, men samtidigt lite mesig som pustar ut liggandes på golvet efter en (1) intervall. Nog väl tuff intervall och med ett par tuffa tester dessförinnan men ändå. Återfår andningen och ställer mig upp. Känner mig lite yr och lite illa mående. Patrik frågar hur det känns, men jag säger att det är ok. Tar mig ut i omklädningsrummet, Patrik gav mig 15 minuter att duscha och byta om på för att sedan komma tillbaka för en genomgång av siffrorna. Väl i omklädningsrummet blir jag sittande på bänken, illamåendet tilltar och jag lägger mig på golvet med benen på bänken. De 10 första minuterna av de 15 jag fick ägnar jag åt just detta. När jag ligger där fascineras jag av förmågan att ta ut sig. Jag tänker också att jag inte ska göra det här mer. Varför ska jag, en vanlig motionär, ta i så där mycket. Annat var det när man satsade på idrotten, då var det liksom befogat, men nu...? Ja, varför?
Efter en stund kommer livet tillbaka, inte kraften, men sinnet. Jag kravlar upp på bänken, duschar och byter om och återvänder sedan till Patrik. Någon minut sen.
"Hur känns det" frågar han. Jag erkänner att det faktiskt tog lite. Inte att jag låg utslagen på golvet, men att det var tufft.

Sedan går vi igenom testresultaten. Wooohoooo! eller?
Nu följer lite fakta...


Resultat
VO2MAX: 45,0 ml/kg/min (God)
3,51 l/min

Testvärdet för MaxVO2 blev 45, så det är alltså mitt maxvärde (på cykel - taskig teknik och - mental vekhet), Talet placerar mig i alla fall över medel och i zonen för god. Senast jag testade tror jag att värdet pekade på 48-49, vilket gör det här till en klar försämring.


Pulströsklar
Maximal puls på VO2Maxtest: 182 bpm
Anaerobisk tröskel: 161 bpm (2,69w/kg, 210W)
Aerobisk tröskel: 141 bpm (FatMax)
Nedre gräns för aerobisk zon: 125 bpm
Lite lägre värden även här faktiskt, tror att jag fick fram att min aerobiska tröskel vid löpning ligger på, korrigerar till låg på, 145, senast jag räknade på det. Dock lite impad över maxpulsen. 182!

Spurttestet...
Ja när det gäller det där så berättade jag för Patrik att jag överhuvudtaget inte har för avsikt att någonsin spurta på en cykel. Dock tyckte han att mina ingångsvärden var hyffsat motionärsmässiga och i nivå med andra han testar, men däremot hade jag ett powerdrop på 62% under de 30 sekunderna testet pågick. "Högt", sa Patrik, vilket dessvärre inte var bra i sammanhanget. Under 50% klarar sig tydligen de flesta som cyklat lite innan. "Nybörjare", sa jag... :-)
Jag hade en power peak på 964 w, motsvarande 12,3 w/kg, vilket inföll 2,2 sekunder in i testet, därefter ett hyffsat konstant powerdrop...until the bitter end. Men när det gick som långsammast på slutet och det kändes som att tramporna inte gick runt snurrade det ändå över 70. Inte illa :-).

Nu väntas ett träningsprogram för cykling inom en par veckor och sedan 6-7 veckors cykelfokus. Jag har fått låna en racer och jag håller på att få i ordning på MTB:n igen.
...och visst, det hade varit kul att göra om testet om drygt två månader, för att se om cyklandet gett resultat.

Det jag kan sammanfatta Göteborgstrippen med är att:
Jag är motionär, alla tankar på något annat är befängt.
Jag är orienterare/löpare, alla tankar på något annat är befängt.
Jag är i sämre kondition än på länge, alla tankar på något annat är...ständigt återkommande

Men, man är väl inte sämre än att man kan ändra sig... Nu SKA det vara cykel som gäller. Cykel och cykel och cy... lite tjuvpass med löpning i skog (!), fortsatt rehab, kompletterat med ett eller annat pass, plaskandes i bassängen. He, he, he... mig lurar jag inte så lätt!
Skomakare, bliv vid din läst!

En snigel på höften

Jag misstänker att jag har fått en snigel på höften. Ni minns väl reklamen som Radiotjänst gjorde för att få fler att betala sin TV-licens. De som inte gjorde det fick något så otäckt som en snigel på ögat. Det är i alla fall så jag minns det.

Nu är frågan. Är det så att de som missköter sitt träningsupplägg över tid kan straffas med en snigel på höften? En elak ondsint snigel som sätter sig där och värker. Värker och vägrar att flytta på sig... Kan det vara så?

Jag ska inte påstå att jag har det dåligt just nu. Det mesta är egentligen väldigt bra. Det är bara den där höften som inte riktigt vill lira i samma lag som övriga jag. Vilket gör mig...hmmm...deppig.

Det är som om jag drabbas av träningsdepression när jag inte kan springa. Egentligen är det inget fel på motivationen, jag vill gärna träna, gärna fullt ut, gärna hårt, gärna länge, gärna allt. Men när jag sitter på testcykeln på badhusgymmet, eller kör styrka/rehab, blir jag inte glad, jag blir deppig. Jag vill ju inte vara där, jag vill inte vara hänvisad till viss typ av aktivitet. Vara begränsad. Jag vill vara frisk, hel och fri! Jag vill vara fri att springa/simma/cykla/"gymma" eller göra vad som faller mig in. Det är begränsningen i sig som stör.

Paniken och deppandet hänger sannolikt ihop med att orienteringssäsongen börjar i och med helgen. Mina förhoppningar om att delta är lika med noll. I princip har jag redan gett upp hela vårsäsongen. Det känns hopplöst tungt och tråkigt. I de mörkaste av stunder har jag även redan slopat AXA i augusti. Träningsdepression var ordet.

Men allt är ju inte svart. Jag rör på mig. Jag kör min rehab. Kanske inte i den omfattning som vore önskvärt, men jag har inte helt fastnat i soffan i alla fall.

Jag har också, någonstans, en tanke om framtiden för Minutmaning. Nästa race är Halvvättern och för detta behöver jag cykla en hel del. Det är ju inte riktigt min gren, om man så säger... Men jag har gjort en del förberedelser. Jag har lagat min cykel så att den nu är far-klar (kul om man vet vad FaR är...). Jag har också skaffat nya cykelskor eftersom de gamla faller isär, och dessutom skaffat nya cykelbrallor. De gamla cykelbrallorna var dåligt vadderade, de nya har rikligt med fluff. Min äldsta dotter konstaterade att byxorna hade inbyggd sadel...:-).

Och som om inte det vore nog. Genom minutmaning har jag också fått möjlighet att åka ner till Göteborg för att göra en del tester på cykel och få ett nytt träningsprogram. 10 april är inbokat, två månader före Vättern.

Så i all depp kring avsaknaden av orientering och löpträning så finns det i alla fall ljusglimtar kring den alternativa träningen, och som jag sa, allt annat är upp! Det är bara den där slemmiga snigel-jäveln...

Om min HalvVasa

Den första delen av minutmaning är nu genomförd. HalvVasan klämdes i tisdags och jag klarade Jörgen Brinks rekordtid på 3:38:41 då jag tog mig till Mora på 3:34:43. På minutmaning/funbeat-bloggen har jag skrivit en racereport. Här tänkte jag nu dela med mig av lite andra erfarenheter och upplevelser i samband med mitt Vasaloppsrace.

Att köra HalvVasan tog jag nog lite lätt på. 45 km skidor kändes rätt långt när allt kom omkring. Stakandes på min gamla slitna lagg utan något riktigt spann gjorde mig rätt trött efterhand. Det får jag erkänna. Men loppet var ju en sak. En annan är själva trippen. Det var i måndags vid lunchtid som jag satte av norrut i forden. Nummerlappsutdelningen skulle stänga vid 18 i Mora så det var en tid jag tänkte passa. Gled in i Mora vid 17.15 och fann, lite turligt, en parkeringsplats precis vid mässtältet. Gick in och hämtade nummerlappen och gick en sväng på mässan. Klev även in i Stadiums sporttält och köpte två energigels som jag tänkte ha med på loppet.
Innan jag lämnade Mora för att åka till Vikarbyn där jag skulle övernatta, tog jag en sväng förbi målet och kollade på de som anlände skidandes från Sälen i öppet spår. De såg tämligen slitna ut.

Tycker att skavet blev rätt snyggt efter lite omvådrnad!

Väl i Vikarbyn käkade jag inte mindre än tre gånger under kvällen. Först pasta och köttbullar, sedan två mackor med räkost och sedan innan läggdags ytterligare en räkostmacka. Kvällen gick i övrigt åt att planera för morgondagen. Packa och märka väskor och skidor samt bestämma vilka kläder jag skulle köra i. Jag utförde även en mindre operation på min häl. fixade till skoskavet så gott det gick.

Morgonen kom, mer mat, på med kläder och överdrag, packa bilen och rulla mot Mora. Allt gick smidigt och jag kom iväg som planerat.

Så här i efterhand hade jag inte behövt så god tid på mig för allt flöt verkligen på mycket smidigt. Hittade en parkeringsplats nära målet och bussningen och det var bara att kliva ombord på en buss som direkt rullade mot starten i Oxberg. Jag anlände till starten på tok för tidigt. Två timmar före. Käkade lite till och försökte att hålla värmen. Det sistnämnda lyckades jag emellertid dåligt med. Till slut var tårna som isbitar och jag var tvungen att handla. med en timma kvar till start gick jag helt sonika till sjukstugan. Där fick jag emellertid tipset om att det stod ett par uppvärmda bussar en bit bort där det gick bra att värma sig. Min räddning!

Där hängde jag i 30-40 min. Tårna tinade och jag gjorde mig klar för start. Loppet kan du som sagt läsa om i min racereport på funbetbloggen.
Det jag kan kommentera ytterligare om loppet är att jag åkte förbi en stupad medtävlare vid ett ställe. Jag blev omkörd av ambulanspersonal på en skoter precis innan och när jag passerade höll de som bäst på med återupplivningsförsök med hjälp av en hjärtstartare. Hur det gick vet jag inte, men det talades om det i duschen och där nämndes att det inte hade gått så bra. Tragiskt och ganska otäckt. Man får ju lite annat i tanken, än att åka skidor så fort som möjligt...

En helt annan sak som jag faktiskt imponerades av under loppet var den välvilja som flera i åskådarleden visade gentemot oss åkare. På flera ställen erbjöds jag extra choklad, apelsin, dryck, fantastiskt trevligt! Dessutom fanns ju förutom de officiella kontrollerna extra kontroller som en del sponsorer hade. Det utnyttjade jag flitigt. Perfekt!

Väl i mål kan man inte annat än imponeras över hur välsmort arrangemanget genomförs. Målgången följs av, lämna chip, lämna skidor, åk buss till, dina ombyteskläder och överdrag som arrangören tog hand om vid start, gå till dusch, duscha, åk buss tillbaka till skidorna, hämta diplom, gå till bilen och åka hem. Det var verkligen otroligt smidigt. Riktigt bra!

Det enda som jag kanske skulle vilja ändrat på, är ju inte något som står i arrangörernas makt, men att sätta sig i bilen och köra 3-4 timmar hemåt igen direkt efter loppet var kanske inte helt optimalt planerat :-).

För att summera del ett av utmaningen.
Det gick vägen! Genomförde loppet, nådde målet och imponerades av arrangemanget. Summerandet av loppet gjorde arrangörerna även det. Se nedan.

Nästa utmaning är HalvVättern den 9/6, hur man nu ska kunna cykla runt en halv sjö, men det ska jag väl få lära mig tills dess :-)

Alltid ett "men"

Hektiskt. Så kan man sammanfatta nuläget. Ibland är det väl så i livet, allt tycks hända på en gång. Det är mycket på jobbet och har så varit den senaste månaden. Lyckades ändå klämma in en vecka i Funäs under vecka 7 och var där helt bortkopplad från jobb, blogg, internet. Ägnade mig åt familjen, skidåkning och en god bok. En härlig vecka, men... det måste väl alltid komma ett sådant. Ett men. Veckan avslutades med brutal pulkaåkning av den yngsta dottern, som lyckades krascha in i kusinen så illa att hon bröt överarmen. Så istället för att köra hemöver i lördags åkte familjen 23 mil norröver till Östersund för en operation. Väl där visade det sig att de hade för många akutfall på akuten så vi fick, efter en natt sömn, åka söderöver mot Skövde istället. Vi passade på att sova hemma en natt och sedan till KSS i förrgår morse, där vi blev kvar hela dagen. Till slut blev vi emellertid hemsickade, utan operation och utan gips (!). Det som i Funäsdalen och Östersund ansågs vara ett benbrott som krävde operation tyckte läkarna i Skövde att de skulle pröva att läka benet med en mitella istället. Hmmm... möjligt att det kommer gå hur bra som helst, men som förälder blir man ju lite fundersam över hur vårdmetoderna kan skilja så mycket. Från ytterligheter.
Dottern få i vilket fall inte åka till skolan den här veckan så det blir att VAB:a från och med idag.

I allt detta med jobb och armbrott ska jag ju träna också... 6 dagar kvar till HalvVasan och det känns verkligen som att det närmar sig. Under vecka i Funäs blev det ett par bra pass och det känns gott. Ska verkligen försöka få till något/några skidpass i den här vecka också, även om det känns trassligt. Igår kom jag emellertid iväg på MER-träningen, vilken jag också fick hålla i för första gången sen i november, eller nått. Det var riktigt kul och vi körde ett bra varierat och ganska tufft pass. Men... det måste väl alltid komma ett sådant. Ett men. Min höft ville inte vara med hela tiden. Hälen klarade sig fint men höften sa stopp efter ca 45 min. Kunde i a f coacha deltagarna genom hela passet men fick för egen del köra mina rehabövningar istället.

Igår gick bilen sönder också, något med styrleden, höger fram. Funderar på om det är i sympati för min höger höft som forden försöker stötta mig. I vilket fall uppskattas det föga.

Sådär. En liten update över det något kaosartade nuläget. Men... det måste väl alltid komma ett sådant. Ett men. Det lättar snart. Det är jag säker på!

Jag går för rekord!

Första gången i Vasaloppsspåret. Om knappt 30 dagar är det dags och jag har bestämt mig. Jag går för fullt. Ska man ställa upp ska man gå "all-in", och det gör jag. Jag har bestämt mig för att gå för rekord.

Brinken ska få bita i stavspetsarna och gnaga pjäxplösarna, för jag ska slå hans rekord. Jag tänkte klara av mitt Vasalopp snabbare än han. Brinken (Jörgen Brink) slog rekord på Vasaloppet ifjol. Den nya rekordtiden lyder 3.38.41... men inte så länge till! Att köra mitt race på 3.38.40, eller snabbare, är nu mitt mål.

...vad då halva? Med tanke på träningsbakgrund och skidvana så är nog bedriften motsvarande och med min begränsade kondition (jämfört med Brink) så måste jag väl få lite handikapp. Så jag tycker det är hyfsat rättvist. Han kör 90, jag 45. :-) (Det var väl dags för en :-), så att alla fattar...)

Nåväl, jag tycker det var ett ganska kul mål att ha. Ska jag köra på 3.38 kommer jag emellertid behöva lite flyt och hyfsade förutsättningar. Väder, vind, snö och före, samt skidor med glid och fäste kommer behöva vara på min sida. Det första lilla, lilla, frågetecknet uppdagades emellertid idag när jag fick min starttid. Jag kommer starta i led 8, kl 12, 2h efter att de första gett sig iväg. Innan det är min tur kommer ca 4000 skidlöpare kasa fram i samma spår som jag ska åka sedan. Jag hoppas att de kommer hålla, spåren alltså, ja, löparna också för den delen, men främst att spåren kommer hålla bra, så det inte blir ett bekymmer. Ska jag köra på 3.38 bör jag nog hålla fart under 45 min/mil, vilket motsvarar 3.22.30 i bara åktid. Sedan ska man ju fika, valla om, bryta och byta staven, trassla fram sina egna skidor ur kraschen osv... och allt detta på bara 16.10, totalt, sammanlagt. Nått toa-besök blir det ju inte tal om...

Här kan du se Eriks plan för min träning

Men förutsättningarna börjar ändå klarna och möjligheterna ter sig allt ljusare och rimligare. Smurheten från förra veckan har lugnat sig, det tog fem dagar, och jag behöver ju inte vara så bekymrad över mina skadeproblem när det ändå inte är löpning som står på träningsprogrammet just nu. Skidåkning går ju fint. Och apropå program, Jag pratade med Erik Wickström i helgen, han som ska vara min coach under de här fyra förberedande veckorna innan loppet och han gav mig mitt träningsprogram. Jag kan inte minnas när jag senast lät någon annan planera min träning så det ska bli riktigt kul att köra på och genomföra passen som de är tänkt. Jag körde det första passet idag. Lugn skidåkning inklusive en stund utan stavar. Det sistnämnda var ovant men gav mig minnesbilder från när jag var liten och var på skidläger med orienteringsklubben. Då fick vi öva på tyngdöverföring på samma sätt. När jag körde det idag så provade jag direkt efteråt att köra likadant men med stavar. Tyckte det kändes som att åkningen blev lugnare och stabilare. Får öva mer sånt...

Imorgon blir det inomhuspass med rodd och cykel, jag klämmer väl dit lite rehab också när jag ändå är där (men säg inget till Erik...)

Mer om Erik hittar du på hans webbsida www.dinkondition.se och såklart på minutmaning.se

Bromskloss beställd!

Trots att läget inte är det allra bästa inför första delen i Min Utmaning, HalvVasan, försöker jag träna som det går. Jag har emellertid lite dålig disciplin. Har jag bestämt mig för att köra ett riktigt lugnt pass så kommer jag ändå att ryckas med bland alla de skidåkarna på konstsnöspåret i Skövde och köra mycket fortare än som var tänkt. Så vad göra? Jo, jag släpade med mig farsan och ställde honom framför mig i spåret! Perfekt! Farsan har åkt sin beskärda del av mil skidor i sina dar och har bl a nio Vasalopp på sitt samvete. Tidigare år så har det varit ganska jämnt oss emellan förutom då han tränat extra för Vasan, då har jag haft problem att hänga med. Men i år har det varit omvända roller, inte så att jag åker något snabbare direkt men han har blivit långsammare, och när inte Vasaloppet hägrar för honom i mars så har skidtillfällena i år blivit betydligt färre än vanligt.

Men perfekt alltså, för mig. Som farthållare hade jag med mig en bromskloss. Lysande!
Vi körde på i för mig alldeles lagom fart, långsammare än igår, men ändå inte lusigt. Försökte träna extra mycket stakning och då var det så förträffligt att förutom konstsnöspåret hade de spårat upp en slinga på Hållsdammen. Den mätte säkert en dryg kilometer och var perfekt för ytterligare stakning.
Efter två var vek bromsklossen ner sig och jag fick köra sista varvet själv. Vad hände? Jo, naturligtvis tryckte jag på lite mer, tog i lite extra i uppförsbackarna... tröttade ut mig helt enkelt. Som tur var dök han upp igen, min far, min bromskloss. Med ca 2 kilometer kvar klev han åter i spåret framför mig och avslutningen blev således en fröjd.
Totalt 15 km på 1:15, eller nått.

Imorgon är det vilodag beställd, men lite rehab blir det säkert...

Blogg ett och blogg två

"Min utmaning", som jag skrev om i går, innebär förutom coachning, loppen och lite annat även att jag under 2013 ska blogga på www.minutmaning.se som hänger ihop med www.funbeat.se. Hur jag kombinerar det med bloggandet här på Oblog tål att tänkas på. Har inte klurat ut vad som blir bäst. Ska fundera lite till på det...
Men i vilket fall så gjorde jag mitt första inlägg på den andra bloggen igår. Jag skrev lite om om nuläget (skada, rehab, AXA...) inför de kommande utmaningarna.
Vill du läsa det, hittar du det här.

För övrigt får jag väl tipsa er som inte hittat till funbeat ännu om att kolla in den sajten. Jag har min träningskalender där och via sidan kan jag hålla koll på en hel radda med träningspolare (och deras träning) som också finns på sajten. Dessutom finns ett välbesökt forum där allt möjligt disukteras.

Är du med på Funbeat kan du dessutom gå med i Min Utmaning du också. Det är upplagt som en grupp på funbeat och bara genom att träna minst 100 min/vecka är du med i utlottningen av prylar.

Plötsligt händer det

Plötsligt händer det. Det föga sannolika. Det smått otroliga.

Jag är skadad, så är det. Har ont i höften när jag försöker springa. Det har naturligtvis framgått här på Oblog under de senaste månaderna. Jag jobbar på det, på att kunna springa igen, snart.

För ett par veckor sedan, när jag surfade runt i den sk cybervärlden, klev jag in i löparvärlden. På Runners Worlds hemsida kunde man läsa om "min utmaning", vilket är ett samarbete mellan Runners, Funbeat och Powerade. Det man skulle göra var att anmäla sig på Funbeat och bara genom att träna var man med i den veockvisa utlottningen av priser. Det lät ju enkelt så jag anmälde mig. Väl inne på anmälningssidan hittade jag även möjligheten att anmäla mig till att bli en "Utmanare". De sökte fem personer som under 2013 skulle bli coachade och stöttade för att genomföra klassikern.
Ja men, jo... det är klart att det hade varit kul att få den chansen... anmälde mig där också.

Jag har befunnit mig i situationer tidigare då man önskar riktigt, riktigt mycket att man kunde ta sig ut ur den, helskinnad och/eller med äran i behåll. Visare och klokare och eventuellt mer försiktig alternativt bättre förberedd vid nästa försök. Har alltid tagit mig ur hittills och dyrt och heligt lovat mig själv att inte hamna där igen och natuligtvis bli en bättre människa. Hur man än gör verkar man på något sätt ändå hamna i, om inte samma, så i alla fall liknade prekära situationer med viss oregelbundenhet...
Nu är ju att vara skadad kanske inte hela världen, men det är ju rätt surt i alla fall och jag skulle kunna göra rätt mycket för ändra på den situationen.

Och vad händer... jo det kommer ett mail från Runners! Jag har blivit erbjuden en plats som utmanare 2013! Det är verkligen helt, helt otroligt!!! När jag först fick beskedet blev jag rätt spak för jag var i tron att det var klassikern som gällde. Det var det inte för min del. Den lotten föll på någon annan. Jag fick emellertid halvklassikern som min utmaning och det blir kanon. Inte för tufft men riktigt utmanande och perfekt spoore på min "rehab-resa". Under 2013 ska jag således skida Halvvasan, trampa Halvvättern, crawla Halvsimmet och springa (!) 15 km på Lidingö... och bli coachad av minutmanings träningsexperter på vägen! Grymt!

....nån som behöver lite motivation, det råder översvämning här!

Men skadan då? Jo, jag ser det här som ett perfekt sätt att fokusera på alternativa träningsformer samtidigt som jag fortsätter med rehaben. Förhoppningsvis kommer jag vara i bra form när jag såsmåningom kan börja springa igen.

Men AXA då? Jo, naturligtvis kvarstår AXA som årets stora utmaning även om det ter sig alltmer som att det är vägen dit som blir den största utmaningen, därav så himla bra med halvklassikern! Tänker också försöka springa för livet 1 maj om jag är hel nog då, vilket jag både tror och hoppas.

Läs mer om min utmaning på www.minutmaning.se