Mötet med de spanska hundarna

Vaknade klockan sex av att larmet tjöt och allt var kolsvart. Strömmen hade gått i hela kvarteret. Upp och försöka tysta ner det hela. Stuffade runt i mörkret tills mobiltelefonens ficklampssken gjorde inspektionen avsevärt lättare. Efter detta kunde jag inte somna om utan ägnade morgon timmarna åt att invänta ljuset.
Vid åttasnåret drog jag på mig träningskläderna och merreldojjorna. Tänkte att jag skulle prova det där med morgonpass för att slippa den varmaste tiden på dygnet. Planen var att testa en ny runda från huset. Istället för att springa ner till sköldpaddesjön, jo, faktiskt , en sjö med massvis med små sköldpaddor i, så skulle jag fortsätta uppför genom bebyggelsen och ta bron över motorvägen och ut i bergen. På kartan såg den tänkta rutten verkligen tilltalande ut med mestadels grusväg, men redan efter ett par hundra meter efter motorvägspassagen tog det stopp. Efter ett litet krön fanns en avspärrning över den lilla grusvägen och min bristfälliga spanska tilltrotts kunde jag utläsa att det var förbjudet att passera. Därifrån kunde jag emellertid se större delen av den tänkta turen. Landskapet utgjordes av böjande småkullar och jag skulle passera runt en liten dalgång för att komma ner längs en sluttning en bit bort. Men nu blev det alltså inget med det.
Vände istället på klacken och sprang ett stycke tillbaka vek av i en korsning för att snedda ner på en annan grusväg tillbaka mot en tunnel under motorvägen som jag passerat igenom vid tidigare pass. Det var en ganska brant utförslöpa och jag fick koncentrera mig på stegisättningen för att inte överbelasta hälarna. Men mitt i backen tog det stopp igen. Jag stod öga mot öga med en rejäl hund. Den var stor som en Labrador men betydligt kraftigare. Den stod femtontalet meter nedanför mig, och blängde. Runt halsen hade den ett halsband vilket för tillfället var mycket positivt, det som emellertid saknades var ett koppel och någon som höll i andra ändan. Jag började försiktigt backa upp för backen igen, men han bara ett par tre steg innan hunden tog ett par steg framåt och skällde ett par kraftfulla skall. Då började det genast skälla lite längre ner i backen också och ur en kurva kom ytterligare tre hundar i full fart. Eller, närmare två och en halv, kanske är rättare sagt. Den ena var likadan som den första hunden och den andra var en sån där smal, hög löparhund som löper i hundkapplöpningar, men den sista hunden var en liten rufsig pryl som också sprang och skällde så gott den kunde. Det var dock inte mycket till skall utan mer som voffande.
Så, fyra hundar, eller i alla fall tre och en halv, kommer löpandes mot mig här ute på en grusväg på den spanska landsbygden. Vad göra? Naturligtvis är svaret ingenting. Jag gjorde ingenting, släppte ner händerna och stod still. Hundarna bromsade in när de nådde fram till mig, nosade lite men skällde fortsatt en hel del. En av dem hoppade upp på mig bakifrån och gav mig en liten knuff. Jag var lugn men kände mig ganska rådlös. Provade att skälla lite på dem men utan effekt.
Så, äntligen långt ner i backen hörde jag någon vissla och ropa på hundarna. Nu skulle de väl ge sig av igen. De brydde sig tämligen måttligt men sprang ialla fall i väg en bit. Vände emellertid och sprang tillbaka mot mig igen, och så höll det på en liten stund. Till slut tyckte jag mig höra att den som ropade ropade "vamos", vilket jag också då började med och hytte åt hundarna att ge sig av mot sin ägare igen. Den här gången gick det bättre. Hundarna gav sig av neråt igen och jag vände och sprang uppåt. Tittade mig om i backen några gånger men svängde sedan tillbaka mot bron över motorvägen och tassade samma väg hem som jag hade sprungit ut på. Det blev ett lite kortare pass än planerat och kanske lite mer händelserikt än vad jag hade tänkt mig när jag beslöt mig för en morgonjogg före frukost efter den taskiga inledningen på dagen. Strömmen kom i alla fall tillbaka efter ett par timmar och nu är allt som vanligt igen. Jag sitter i soffan på verandan och skriver blogginlägg, frugan ligger i solen och läser och ungarna plaskar på i poolen. Vad var det jag kallade det... Livsnjutning...utan hundbett.

Hetta och skoval

Nej det är inte synd om mig. Inte alls faktiskt. Två veckors semestrande i Marbella med omnejd är inget annat är ren och skär livsnjutning. Det som däremot är mindre njutningsfullt, eller ska vi bara kalla det ovana, är att träna i den här värmen. Har lyckats skrapa ihop fyra tränings rundor nu och bara vid ett tillfälle har jag försökt anpassa träningstiden till dygnets lite svalare timmar. Det blir istället träningen som blir lite anpassad. Det blir lugnare löpning, inget som riktigt höjer pulsen, mer än i de motlut som ofrånkomligen ingår i löpturerna, såvida det inte är strandpromenaden som blir utvalt stråk för skosulsslitningen.
Det här med skorna är också en fråga i sig. Bortsett dagens runda har de senaste två löpturerna slitit på löparskornas sulor, men det går inte att förneka att jag får lite ont av att springa i dem. Idag var det åter dags för merreldojjorna och då går det hur fint som helst. Ska fortsätta att växla mellan skoparen men snart lutar det åt att jag springer Lidingö i barfotaskorna. Får väl testa hur det känns på stigarna där hemma också.
Innan nerresan hit till Marbella fick jag också kontakt med min Funbeatcoach för det sista loppet i minumaning, Charlotte. Jag beskrev mitt läge och min plan för loppet för henne och hon tyckte att det verkade klokt så när som på det där med att springa i minimalistiska skor. Det avrådde hon ifrån. ...och det är många som gör det. Ytterligare någon vecka tidigare pratade jag med en löp/fys tränare jag känner och han hade inte heller någon positiv syn på den typen av skor. Han hade visserligen ett par som han provat lite grann, men mest hade han dem för att gå i om dagarna.
Egentligen vet jag inte vad jag ska tro, låter och verkar helt osannolikt att det fungerar i längden, men vad finns det för val? Just nu verkar det fungera bäst så då får det bli så.
Förhoppningsvis blir det i alla fall två härliga njutningsfulla/ovana rundor till i bergen och hettan med merreldojjorna på fötterna innan det bär iväg hemåt till Sverige och hösten. ...och då blir det väl till att gnälla på regn och kyla, så, jag väljer att njuta här. Livsnjuta.

Trailrunning Marbella

Familjesemester i Marbella och vi har inkvarterat oss i fru Sundmarks gästvänliga kusin Maries hus. Ett stort hus, egen pool och vi kan även glida runt i en cab, som så påpassligt finns parkerad i garaget.  Ser ut som som det kan bli två härliga veckor här.
Till väsentligheterna.
(Bilder kommer senare...)
Imorse ställde vi uret på 0730. Siktet var inställt på "Januar" eller nått i den stilen. En bergstopp strax utanför Marbella. Det är klokt att springa ganska tidigt med tanke på värmen.
Snabb påklädning och nästan lika snabb frukost och därefter rullade bilen ut från garaget och mot motorvägen. Några kilometer senare svängde vi av mot Oijen och den mindre vägen började slingra sig upp längs med bergssidorna. Det är en storslagen natur här. Branta sluttningar, höga berg och djupa dalar. Vi passerar Oijen, en fantastisk vacker vit liten by som klamrat sig fast på en bergssida. Strax därefter svänger vi av på en än mindre väg som slingrar sig än mer och som tar oss in i naturreservatet där dagens pass ska avlöpas. Vägen är riktigt smal och jag hinner tänka "bara vi inte möter en lastbil eller nått, så ska det här säkert gå bra" då plötsligt en sopbil svänger fram ur nästa mötande kurva. Jag svänger åt sidan och stannar medan den får klämma sig förbi. Det funkar. Vägen tar oss fem kilometer upp i reservatet och slutar vid en parkeringsplats, och det är där vårt pass börjar. Efter några korta förberedelser, av med glasögonen, på med vätskebältet, och vänta in min medlöperskas nödgade toastopp så trampar vi på. Första kilometern går på en ganska bred grusväg, först genom storskog och sedan genom en olivodling. Det är ganska flack och behaglig löpning, om än mest uppför. Vi ser toppen som vi ska nå upp till och ju närmare vi kommer desto brantare tre sig bergssidan. Vi kan se stigen som sicksackar sig upp till toppen. Ser verkligen utmanande och spännande ut. Vi  lämnar grusvägen och åtnjuter en vältrampad stig istället. Det börjar luta på betänkligt och ju brantare det blir desto knöggligare blir underlaget. Min medlöperska väljer allt som oftast att gå medan jag försöker springa där det går. Vi tar många korta pauser på vägen upp. Njuter av utsikter, dricker lite, tar några bilder. Efter en knapp timme har vi nått hela vägen upp. Vädret är med oss löpare den här dagen. En molnfront håller solen och värmen i schakt och en lätt vind ger oss bra svalka. På toppen är utsikten bedårande. Inåt landet ser vi massvis med berg, toppar, grymma dalar och mycket varierande växtlighet. Åt motsatt håll breder det stora blå Medelhavet ut sig och vi kan också beskåda hela Marbella. På toppen finns ett rejält monument också. Det är ett svart järnkors och bredvid sitter en sten-Madonna in burad innanför ett stålgaller. Vi tar lite ståtliga bilder och samlar ihop våra saker för att fortsätta neråt på andra sidan toppen. Vi får leta lite innan vi finner stigen ner. Det är lika brant ner här som där vi kom upp. Försiktigt trippar vi neråt. Ett steg i taget, en serpentin åt gången. Efter en stund flackar det ut och vi kan börja springa mer avslappnat igen. Terrängen övergår till mer storskog igen efter att i området kringtoppen varit mest berg, grus och buskar. Stigen är växelvis stenig, sandig och vältrampad jord. Vi springer ner i en stor dalgång mellan det berg vi bestigit och det bredvid. Längre ner övergår stigen mer och mer till en skogsbilväg av vältrampad jord. Skogen består av höga tallar. Till slut når vi ner till olivodlingen igen och stigen tar oss upp några höjdmeter mellan olivträden, innan vi når fram til grusvägen igen. Den sista kilometern är samma som den första och vi når parkeringen igen efter knappt en och en halv timmes fantastisk löparupplevelse. Jag är ju lite sålt på boken born to run och kan inte låta bli att låta tankarna vandra iväg till Kopparkanjonen. Kanske är dagens löppass det närmaste den löpningen och den upplevelsen jag nånsin kommer. I vilket fall är jag helnöjd när jag styr bilen nerför de slingriga bergväggarna och slutligen landar i den svalkande poolen där ungarna just fått luft i den nyinköpta badleksaken. Klockan är bara strax efter 11 och vi har hela resten av dagen framför oss.