Nästa år så SKA jag vara hel och på lätta snabba ben tassa runt HELA loppet!
Heja mig!
tisdag 1 oktober 2013
söndag 29 september 2013
Halvklassikern slutförd
Mina vader är inte att känna igen. Stumma och kraftlösa. Framsidan lår är inte mycket bättre. Men leendet på läpparna är inte att ta miste på. Framför mig ligger 200 meter gräslöpning och en välförtjänt mållinje att passera. Bakom mig finns inte bara de senaste 14800 meterna, vilka påverkat styrkan i benen och spänsten i steget påtagligt. Nä, där finns också en 1500m lång simtur i knappt 16 gradigt vatten. Där finns också fem timmar på cykelsadeln från när HalvVättern genomtrampades och såklart 45 km skidåkning i Gustav Vasas spår. Men 200 meter kvar kan jag inte annat än le, även om benen vägrar att spurta. Jag passar på att njuta på upploppet ser på publiken, känner stämningen, speakerljudet som tar emot löpare efterlöpare. Jag blir omspurtad av ett par stycken, men vad gör väl det. Jag korsar mållinjen i min egna utmaning. Jag är i mål!
Halvklassikern är avklarad!
Att ta sig till starten av de sista 15000m i halvklassikern visade sig vara lite trassligare än det var tänkt. Arrangörernas gratisbussar från Ropsten till Lidingövallen lös med sin frånvaro när jag och sisådär 500 andra löpare försökte nå ut till startplatsen. Efter fruktlösa försök att komma med en av de två bussarna som passerat efter en 20 minuters lång väntan lyckades jag komma med en buss i linjetrafik istället. På vägen till vallen hamnade den i bilkö och vi resenärer släpptes av en hållplats före Lidingövallen och gick den sista biten. Väl framme flöt det på bättre, av med överdragen, lämna väskan, lämna värdesaker och sedan jogg till starten. Där blev det ett par muggar vatten och sedan direkt in i fållan. Av med de sista överdragen och sedan gemensam uppvärmning med de andra tusen i min fålla. Ska väl erkänna att jag inte hängde med i uppvärmningen. Har lite svårt för de där överkäcka uppvärmningsledarna, inte riktigt min grej helt enkelt.
Min vana trogen försökte jag istället leta mig framåt i startledet och nådde nästan ända fram till startlinjen. Planen från min sida var att starta loppet i hyfsad fart och springa på så länge kroppen ville och inte protesterade. Väl medveten om att det inte skulle hålla hela racet. När starten gick tassade jag med ganska långt fram i mitt led, första kilometern på 4.29 kändes inte så där värst besvärande om än snabbare än jag borde öppnat som otränad. Det ska emellertid tilläggas att den första kilometern går mest lätt utför. Försökte springa avspänt, upprätt med hög frekvens utan att ta i. Kom in i ett bra flyt och kilometrarna som följde avlöptes i ett jämnt 5 minuters tempo. 5 kilometer passerades på knappa 25 minuter. På den sjättekilometern gjorde terrängen lite mer motstånd. En stigning gav 5.29 på den kilometern och även om 7:e och 8:e kilometern gick något snabbare igen nådde jag inte ner till 5 igen, 5.13 och 5.21. Därefter gjorde sig den bristfälliga träningen sig påmind. Jag hade sprungit på som om jag hade tränat för distansen om än i lite lägre fart än vad som varit förhoppningen från början, men ansträningen var där, i topp, fullt upp, som om jag hade tränat. Jag kikade på pulsen på klockan emellan åt. Den verkande pendla mellan 174-177 och med en maxpuls på 181 så låg jag på en hög ansträngningsgrad. Men 8 kilometer... jag hade ju bara sprungit hälften. Bestämde mig för att härda ut till 10 kilometer i alla fall. Löpningen gick allt trögare, vaderna började strama och fick även lite känningar av mina skavanker. Men till 10 kilometersskylten skulle jag och dit höll jag ut, tappade en del fart och vid skylten stannade jag tvärt. Där var det platt, inga andra gick där, bara jag. Klockan tickade på 52 minuter och jag kände mig nöjd så. Jag hade sprungit 8 kilometer helt ok, härdat ut ytterligare 2. Det här var det bästa löppasset sedan jag blev skadad i november i fjol. Kanon alltså...
...då skulle jag ju ta mig i mål också. Taggade ner löpningen till jogg, tappade 10 pulsslag, varvade joggandet med att gå i några backar. Passade också på att njuta av spåret, av terrängen, av vyerna, av publiken och av medtävlarna. Förundrades över att så många ändå ställer upp i sådana här lopp. Det är både konstigt och härligt på samma gång. Personligen njuter jag nog mest av löpningen när jag springer med ett litet gäng i fantastisk miljö, men samtidigt går det ju inte att inte gilla Lidingöloppet. Sprang de avslutande kilometrarna i drygt 6-minuters tempo och fick lägga till lite tid för depåstoppet vid den sista vätskan. Vaderna stramade allt mer, låren gjorde sig påminda. Mitt ömmande knä, som varit problemet det sista gjorde även det lite väsen ifrån sig. Men med 200 meter kvar var leendet ändå på läpparna. Tiden var oväsentlig, ansträngningen och genomförandet var bra och jag passade också på att njuta av det här loppet. Härligt!
Halvklassikern är avklarad!
Att ta sig till starten av de sista 15000m i halvklassikern visade sig vara lite trassligare än det var tänkt. Arrangörernas gratisbussar från Ropsten till Lidingövallen lös med sin frånvaro när jag och sisådär 500 andra löpare försökte nå ut till startplatsen. Efter fruktlösa försök att komma med en av de två bussarna som passerat efter en 20 minuters lång väntan lyckades jag komma med en buss i linjetrafik istället. På vägen till vallen hamnade den i bilkö och vi resenärer släpptes av en hållplats före Lidingövallen och gick den sista biten. Väl framme flöt det på bättre, av med överdragen, lämna väskan, lämna värdesaker och sedan jogg till starten. Där blev det ett par muggar vatten och sedan direkt in i fållan. Av med de sista överdragen och sedan gemensam uppvärmning med de andra tusen i min fålla. Ska väl erkänna att jag inte hängde med i uppvärmningen. Har lite svårt för de där överkäcka uppvärmningsledarna, inte riktigt min grej helt enkelt.
Min vana trogen försökte jag istället leta mig framåt i startledet och nådde nästan ända fram till startlinjen. Planen från min sida var att starta loppet i hyfsad fart och springa på så länge kroppen ville och inte protesterade. Väl medveten om att det inte skulle hålla hela racet. När starten gick tassade jag med ganska långt fram i mitt led, första kilometern på 4.29 kändes inte så där värst besvärande om än snabbare än jag borde öppnat som otränad. Det ska emellertid tilläggas att den första kilometern går mest lätt utför. Försökte springa avspänt, upprätt med hög frekvens utan att ta i. Kom in i ett bra flyt och kilometrarna som följde avlöptes i ett jämnt 5 minuters tempo. 5 kilometer passerades på knappa 25 minuter. På den sjättekilometern gjorde terrängen lite mer motstånd. En stigning gav 5.29 på den kilometern och även om 7:e och 8:e kilometern gick något snabbare igen nådde jag inte ner till 5 igen, 5.13 och 5.21. Därefter gjorde sig den bristfälliga träningen sig påmind. Jag hade sprungit på som om jag hade tränat för distansen om än i lite lägre fart än vad som varit förhoppningen från början, men ansträningen var där, i topp, fullt upp, som om jag hade tränat. Jag kikade på pulsen på klockan emellan åt. Den verkande pendla mellan 174-177 och med en maxpuls på 181 så låg jag på en hög ansträngningsgrad. Men 8 kilometer... jag hade ju bara sprungit hälften. Bestämde mig för att härda ut till 10 kilometer i alla fall. Löpningen gick allt trögare, vaderna började strama och fick även lite känningar av mina skavanker. Men till 10 kilometersskylten skulle jag och dit höll jag ut, tappade en del fart och vid skylten stannade jag tvärt. Där var det platt, inga andra gick där, bara jag. Klockan tickade på 52 minuter och jag kände mig nöjd så. Jag hade sprungit 8 kilometer helt ok, härdat ut ytterligare 2. Det här var det bästa löppasset sedan jag blev skadad i november i fjol. Kanon alltså...
...då skulle jag ju ta mig i mål också. Taggade ner löpningen till jogg, tappade 10 pulsslag, varvade joggandet med att gå i några backar. Passade också på att njuta av spåret, av terrängen, av vyerna, av publiken och av medtävlarna. Förundrades över att så många ändå ställer upp i sådana här lopp. Det är både konstigt och härligt på samma gång. Personligen njuter jag nog mest av löpningen när jag springer med ett litet gäng i fantastisk miljö, men samtidigt går det ju inte att inte gilla Lidingöloppet. Sprang de avslutande kilometrarna i drygt 6-minuters tempo och fick lägga till lite tid för depåstoppet vid den sista vätskan. Vaderna stramade allt mer, låren gjorde sig påminda. Mitt ömmande knä, som varit problemet det sista gjorde även det lite väsen ifrån sig. Men med 200 meter kvar var leendet ändå på läpparna. Tiden var oväsentlig, ansträngningen och genomförandet var bra och jag passade också på att njuta av det här loppet. Härligt!
torsdag 26 september 2013
Lidingöloppet - prerace report
Förberedelser är A och O, sägs det. Förberedelser för vad då kan man tänka. Ska man prestera optimalt eller genomföra något extremt är det säker så att framgången ligger i förberedandet. Är planen däremot att medelprestera i ett inte allt för ansträngande sammanhang är nog det där med förberedelser inte hela världen.
I morgon bär det i alla fall av mot huvudstaden, utan vare sig A eller O. Mina förberedelser liknar nog mer E och Ö eller nått. Visst har jag försök att få fason på löpningen ända sedan i somras och faktiskt kunnat springa hyfsat regelbundet, men det har hela tiden snarare handlat om att komma i löpbart skick än i form.
För sju dagar sedan sprang jag ett träningspass över milen. Det var första gången på hur länge som helst. Undantaget de två passen jag sprang med frun i somras, FjällOL och AXA korta banan. I vilket fall så var det ett härligt pass, jag skrev om det här på bloggen. Sedan dess har jag emellertid valt att vila mina skavanker, bara kört lite rehabövningar (o-ombytt), vilket säkert varit nyttigt.
Den kroppsliga statusuppdateringen inför stundande race gör emellertid gällande att smärtor på utsidan höger knä kommer vara att räkna med. Hälsenor och vadmuskler hoppas jag kunna hålla ordning på och sedan återstår frågetecknet kring höftproblemen. Kan jag springa hela racet utan problem med höften, då blir jag grymt glad.
Det mentala läget är ruskigt mycket bättre än det fysiska. Är otroligt löpsugen. Verkligen grymt förväntansfull och laddad. Det här ska bli hur kul som helst!
Om jag ska ge mig på en uppdatering kring tekniken så är där väl ett litet frågetecken. Håller ju som bäst på att försöker lära mig springa bättre och effektivare, men har väl hamnat i ingenmansland, någonstans emellan gammal och ny löpteknik. När jag tränar kan jag springa bra när jag fokuserar på tekniken men blir jag ofokuserad eller trött så kommer hälisättningen och steglängden lika säkert som nubben på midsommarafton.
I vilket fall, mentalt, fysiskt, tekniskt, jag skiter nästan i vilket, när jag korsar mållinjen på lördag så är minutamning genomförd. Halvklassikern avklarad. Det kommer kännas riktigt bra och den känslan längtar jag redan efter!
Jag startar i Lidingöloppet 15k startled 4, klockan 10.10, med 44200 på bröstet och Inov8 på tassarna. Jag springer i mål klockan....
Heja mig!
I morgon bär det i alla fall av mot huvudstaden, utan vare sig A eller O. Mina förberedelser liknar nog mer E och Ö eller nått. Visst har jag försök att få fason på löpningen ända sedan i somras och faktiskt kunnat springa hyfsat regelbundet, men det har hela tiden snarare handlat om att komma i löpbart skick än i form.
För sju dagar sedan sprang jag ett träningspass över milen. Det var första gången på hur länge som helst. Undantaget de två passen jag sprang med frun i somras, FjällOL och AXA korta banan. I vilket fall så var det ett härligt pass, jag skrev om det här på bloggen. Sedan dess har jag emellertid valt att vila mina skavanker, bara kört lite rehabövningar (o-ombytt), vilket säkert varit nyttigt.
Den kroppsliga statusuppdateringen inför stundande race gör emellertid gällande att smärtor på utsidan höger knä kommer vara att räkna med. Hälsenor och vadmuskler hoppas jag kunna hålla ordning på och sedan återstår frågetecknet kring höftproblemen. Kan jag springa hela racet utan problem med höften, då blir jag grymt glad.
Det mentala läget är ruskigt mycket bättre än det fysiska. Är otroligt löpsugen. Verkligen grymt förväntansfull och laddad. Det här ska bli hur kul som helst!
Om jag ska ge mig på en uppdatering kring tekniken så är där väl ett litet frågetecken. Håller ju som bäst på att försöker lära mig springa bättre och effektivare, men har väl hamnat i ingenmansland, någonstans emellan gammal och ny löpteknik. När jag tränar kan jag springa bra när jag fokuserar på tekniken men blir jag ofokuserad eller trött så kommer hälisättningen och steglängden lika säkert som nubben på midsommarafton.
I vilket fall, mentalt, fysiskt, tekniskt, jag skiter nästan i vilket, när jag korsar mållinjen på lördag så är minutamning genomförd. Halvklassikern avklarad. Det kommer kännas riktigt bra och den känslan längtar jag redan efter!
Jag startar i Lidingöloppet 15k startled 4, klockan 10.10, med 44200 på bröstet och Inov8 på tassarna. Jag springer i mål klockan....
Heja mig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)