torsdag 19 september 2013

Att njuta av sin "vanliga runda"

Ytterdörren smäller igen bakom mig och benen börjar röra på sig, trippandes över asfalten bort mot det närbelägna skogspartiet. Ännu en hektisk dag på jobbet och längtan efter att få andas frisk luft och känna marken dansa under mina fötter får med ens utlopp då den första lilla biten utgörs av en liten stig med mycket stenar och rötter. 180 steg i minuten har jag läst någonstans och förnimmelsen av detta passerar mina tankebanor innan stigen blir bredare och underlaget jämnare. Dagens runda ska bli en milrunda som jag löpt många gånger förut men som det var mycket längesedan jag sprang senast. Gissningsvis var det för knappt ett år sedan då jag och en löparkompis körde rundan med pannlampa sent en oktoberkväll. Jag miss att det var lerigt den gången. Det är det inte idag. Marken är hård och fast. De nya Inov8 skorna greppar fint i underlaget och jag försöker hålla frekvensen uppe. De senaste dagarna har jag både sett och läst en del om hållningen när man löper och försöker pröva det jag minns.
Efter ett par kilometer med löpning blandad av grusväg och en härligt liten skogsstig övergår rundan till ängsmark. Det är en gammal led, en naturstig, som följer en bäckravin. Löpningen blir mer kuperad då jag ömsom springer där nere och ömsom där uppe. Vid löpning uppe har jag vidderna på min vänstra sida. Det blåser över fälten och den friska höstvinden svalkar gott. Stigen som utgör leden är mer av typen ko-stig. En stig som korna trampat fram längs med höjdkanten. Ibland går den ner mot bäcken och ibland upp igen. Vid några ställen har jag lite svårt att finna rätt väg. Ett tydligt bevis för att det var alldeles för länge sedan den här rundan fick trötta ut mina ben. Under ett par kilometer längs med bäckravinen känns allt bra. Småskavankerna håller sig i schakt och benen pinnar på. Det är härligt med löpning! Leden passerar ett par vägar och en järnväg och vid varje passage tar jag mig igenom trånga, vinklade portar av den där typen som boskap inte tar sig igenom. Ängarna omgärdas också av elstängsel och detta har naturligtvis en anledning. Jag gillar inte kor, låt oss börja där. Jag är den där personen som gärna tar långa omvägar runt kohagar för att slippa konfronteras med dessa vilddjur. Men idag var det annorlunda, för visst sprang jag rätt som det var rätt in i en hage med massvis med kor. Men idag blev det annorlunda. Jag fortsatte bara springa, vek undan femtontalet meter, men fortsatte bara springa. Det var väl ett 30-tal djur och vid något tillfälle skrämda jag ett par av dem så att de löpte iväg. Efter ett par hundra meter hade jag passerat samtliga men för säkerhets skull slog jag en blick över axeln innan jag kunde smita in i skogen igen.
Med ängarna, och korna bakom mig, fortsatte jag att följa den lilla stigen genom ett skogsområde. Liten stig i stor skog, det är nog den allra bästa löpningen man kan få häromkring. Stigen snirklade sig fram och vid ett par ställen kunde jag fortfarande skymta bäckravinen. Efter nån kilometer når stigen ut på en grusväg, eller kanske snarare en sandväg, som används för att träna travhästar på. Här lämnar jag även naturstigen och resten av min runda är dessvärre av den mindre intressanta typen. Ett par tre kilometer av grusväg och asfalt får avsluta innan det är dags att låta benen vila en stund på farstukvisten och kroppen väntar på den svalkande duschen. Det blir ett par stretchövningar och lite styrka sedan öppnar jag ytterdörren åter och den hektiska jobbdagen och vardagsstressen är som bortblåst, vilket jag inte tackar höstvindarna för utan löpningen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar