En lång story om en lång natt

Vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja. ... jag tror jag bara kör på.
10MILA, den stora orienteringsstafetten, genomfördes i skogarna utanför Borensberg den gångna helgen och IK Gandvik var på plats med ett herrlag.
Min uppgift blev lite tuffare än det från början var tänkt. UK gav mig, efter ett antal avhopp och någon sjuk, till slut uppgiften att springa sträcka 4, långa natten. Det innebär 18 km nattorientering med start ca kl 02.00. Det var inte någon större idé att protestera hos UK om uttagningen eftersom det även var jag som var UK...

Nåväl, Gandviksgänget packade ihops sig i ett antal bilar och släpade med ett par tre husvagnar upp till tävlingen och efter att starten gått vid 21:30 gick jag till husvagnen för att förbereda nattens äventyr och om möjligt få lite sömn. Det sistnämnda verkade tämligen omöjligt och när klockan ringde, 00:45, hade jag knappt somnat alls. Det var bara att kliva upp och på med grejerna. Förutom kläder valde jag att ta min AXA-löprygga för att få ett extra påass med den på ryggen. La i pannlampsbatteriet och fyra Enervite gels av olika slag, fick i en 2 dl vattenbehållare också. I själva ryggsäcken nöjde jag mig med en påse med lite toapapper i...man vet ju aldrig.

Färdigpåklädd och med pannlampa på huvudet gav jag mig bort till växlingsplanket, ställde mig vid datorerna som visar hur det går i tävlingen och knappade in vårt lag nr, 319, enter, rött... Vadå rött??? varför då. Nu uppstod det stor förvirring i min hjärna. Men efter en del turer visade det sig att vår andrasträckslöpare (utan att hänga ut någon kan vi kalla honom för Lund) hade glömt att målstämpla och laget var därmed diskat. Det förde också med sig att jag inte kunda ha någon koll på hur det gick för sträcka tre och när han förväntades växla ut till mig.
Min motivation dalade betänkligt.
-Va f-n, ska jag ut och kubba 18 km nattorientering när laget redan är diskat?

Nåväl jag tog mig i alla fall i i växlingsfållan och vänatde troget på sträcka tre som efter en stund dök upp och mottogs av mig, i överdragskläder och med orden.
-Vi har inte så bråttom, vi har stämplat fel.
Han blev lite besviken och vi stod kvar och snackade en stund. Vi såg täten komma imål på långa natten och min motivation för att ge mig ut var nu körd i botten.
Men han, den där tredje sträckslöparen, han sa att jag borde i allafall ge mig ut och på något vis fick jag av mig överdragen, tog kartan och slog på lampan. Jag var på väg... trots allt.
I det läget hade jag inte bestämt mig för att springa hela banan utan gav mig ut för att känna på det lite.

Banans första fjädedel gick mycket över ängar och mindre skogspartier. Jag tog det rejält lugnt. Till den 7:e kontrollen väntade banans längsta sträcka, det var 3 km från kontroll 6-7, fågelvägen. Jag tänkte det var bäst att göra det enkelt för mig och sprang runt låååångt vänster. På vägen kändes det inte heller så roligt att springa ensam där ute i mörkret och jag kollade om var jag kunde vända hemmåt igen. Men så vid den 7:e kontrollen så kom jag ihop med två andra löpare som var ute i skogen med samma ärende som jag (även om deras lag fortfarande var med i tävlingen..). Jag tog följe med dem en sträcka och det kändes med ens lite roligare. Jag han tänka att det här kan bli lite kul ändå, innan jag till nästa kontroll sprang ett eget vägval och tappade bort dem i skogen. Skit...
Men... vid kontrollen dök de upp igen och de hade fiskat upp ytterligare en löpare. Vi fyra löpte vidare genensamt genom natten. Bara korta meningar yttrades i avgörande lägen.
- Runt eller rakt på?
- Runt!
.....
- Den måste ligga här borta till höger!
....
Sånt där, annars var det helt tyst i ledet.

Efter ett antal kontroller och ytterligare en nästan lika långsträcka hade vis amlat på oss ytterligare ett par löpare och trots att vi bara hade sprungit drygt halva banan sprang vi, för min del, alldeles för fort. Jag fick slita en del för att hänga med, men samtidigt kunde jag bidra mycket med kontrolltagningen.

På vägen tillbaka kom banans tredje långsträcka och här splittrades klungan. Jag tyckte de som sprang framför mig gled iväg åt vänster och jag styrde upp min riktning och körde mer rakt på. Fick med mig ett par till från klungar och vi blev tre man igen. Spikade nästa och jag noterade att det hade börjat ljusna. Det i sig var väldigt bra då min lampa tvärdog på vägen mot nästa.

Den sista fjärde delen gick längs med en bergssluttning och det såg svårt ut på kartan men jag tyckte att det rullade på bra. Upp mot nästsista kontrollen kom jag på mig själv att le. Jag hade fixat det. Jag hade sprungit hela banan trots de mentala hindren före och inledningsvis. Gött pannbenspass! Bra att ta med sig framöver.

En annan erfarenhet som jag också tar med är energitillförseln och drickandet. Jag tryckte i mig två av mina fyra enervit och drack hela tiden regelundet. fyllde på min lilla flaska på vätskekontrollerna så jag hade vätska med mig hela tiden.

Visst kan man göra det mycket enklare för sig och springa utan ryggan och med mycket mindre energi med sig, men för min del var det bra inför AXA.

Hur gick det då egentligen? Ja, jo, det tog 2.29 att ta sig runt hela banan och det får jag vara nöjd med, grannklubbarnas löpare hade 20-30 minuter längre tid men de allra snabbaste var drygt 50 min bättre...

Det var min första långanatten det. Vi får väl se om det blir någon mer, om inte så har jag i alla fall gjort en och det kommer jag nog alltid att vara glad och nöjd över.